Kultur

BOKRECENSION: Kärlek och krig i Israel och Palestina

bokrecension Artikeln publicerades
Dorit Rabinyan blev krtiserad i israeliska medier men mötte också uppskattning av kritiker och välrenommerade författarkollegor.
Foto: Isaac Shokal
Dorit Rabinyan blev krtiserad i israeliska medier men mötte också uppskattning av kritiker och välrenommerade författarkollegor.

Dorit Rabinyans bok om kärlek mellan en israelisk student och en palestinsk konstnär har blivit både kritiserad och hyllad. ÅM Hellman har läst en roman om komplicerad kärlek och frihet.

Alla floder flyter mot havet

Roman

Författare: Dorit Rabinyan

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Förlag: Norstedts

Den främsta föreställningen om den romantiska kärleken är att den övervinner allt. Det är indoktrinerat i mig genom sagor, berättelser, romaner, filmer, musikaler, musik och så vidare.

Även om jag nyktert, eller akademiskt betraktar kärlek som en social och kulturell konstruktion som tar olika uttryck i olika kulturer och i olika tidsepoker, är jag helt igenom färgad av föreställningen om att kärleken övervinner allt. Exakt hur påverkad jag är av detta märker jag när jag läser den omdebatterade romanen ”Alla floder flyter mot havet” av israeliska Dorit Rabinyan.

En blåsig höstdag i New York träffas den israeliska studenten Liat och den unge palestinske konstnären Hilmi. Det tar inte lång tid innan de blir förälskade och eftersom de är långt borta från konflikten mellan Israel och Palestina kan de inleda ett förhållande. Men det är en villkorad kärlek med ett bäst före datum. De vet att det kommer ta slut när Liat återvänder till Tel Aviv. Ju längre tiden går, desto starkare blir känslorna men också skillnaden mellan dem, Liat överväger aldrig en framtid med Hilmi, han å sin sida undrar varför han inte kan få vara en del av hennes liv?

Min uppfattning om kärlek gör att jag först missförstår.

Dorit Rabinyan blev minst sagt uthängd i israeliska medier men hon mötte också uppskattning av kritiker och välrenommerade författarkollegor.

Jag läser ”Alla floder flyter mot havet” som en romantisk historia, trots att jag känner till de politiska kontroverserna kring romanen då det först föreslogs att den skulle ingå i skolundervisningen i Israel, men förbjöds av det Israeliska utbildningsministeriet eftersom de ansåg att romanen var opatriotisk och förespråkade blandäktenskap. Dorit Rabinyan blev minst sagt uthängd i israeliska medier men hon mötte också uppskattning av kritiker och välrenommerade författarkollegor.

Ursäkta om jag upprepar mig, men jag läser alltså romanen som en romantisk berättelse, och som sådan blir jag förvånad över hur lam jag tycker den är. Den är vackert skissad men har en språklig distans som gör att kärleken mellan Liat och Hilmi aldrig bränner till. Jag är opåverkad av deras kärlek.

De lever inte lyckliga i alla sina dagar eftersom identiteten som ”israel” och ”palestinier” inte kan överbryggas.

Inte förrän i del tre börjar jag misstänka att jag missförstått romanens tema. Idén om kärleken som en universell kraft är också idén om att vi lever fria liv genom att välja den vi älskar. Tanken att de lever lyckliga till slutet av sina dagar är också tanken om att vi genom den romantiska kärleken blir subjekt, när de älskade till slut får varandra på slutet så har de blivit mera av sig själva.

”Alla floder flyter mot havet” är antitesen till detta. De lever inte lyckliga i alla sina dagar eftersom identiteten som ”israel” och ”palestinier” inte kan överbryggas.

På så sätt tycker jag att Dorit Rabinyans roman sällar sig till flera klassiker som till exempel. ”Fröken Julie”, ”Anna Karenina”, ”Sargassohavet” eller ”Älskaren”.

Romaner om att kärleken villkoras utifrån dem vi är och att det är den egentliga sanningen.