Annons

Bli knockad av ett aldrig sinande poprus

Borås egna popess The Bongo Club har gjort en skiva som kan ta dem hur långt som helst.
Pop • Publicerad 21 februari 2018
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
The Bongo Club.
The Bongo Club.Foto: Patrik Skoglöw

The Bongo club

Album: Anybody have a lighter?

Bolag: The Bank Sweden

Genre: Pop

Sprungna ut källaren med siktet inställt på de stora scenerna. Tusentals timmar i replokalen har betalat sig. Borås-kvartettens 2015-debut Be careful not to stare var ett kaxigt och anglofierat popverk som spådde en lysande framtid. Spådomen blev till sanning och kvartetten verkar sprida sitt sjuhärads-glitter över hela världen. Idag är bandet långt ifrån att bara vara big in Borås och har rönt framgångar i både Österrike, Tyskland, Spanien, England och Japan. Det är välförtjänt. The Bongo Club besitter en slagkraft som kan få dem att nå Mando Diao-höjder.

Nya albumet “Anybody have a lighter?” låter välsvarvat och ansat ut i fingerspetsarna, men den särpräglade svenska västkust-avigheten finns kvar i sömmarna. Den som delvis har rattat fram och förgyllt bandets ljudvärld är ingen mindre än Owen Morris som jobbat med både Oasis och The Verve. Hans mix av första singeln Seventeen har präglat hela skivans aura. Sångaren och gitarristen Jesper Jansson har matats med brittisk musik hemifrån sedan barnsben och tydligen så hörsammade de engelska änglarna honom. En blandning av slump och en besvarad kärlek ledde fram till Morris som gillade vad han hörde och resten är modern pophistoria. Det gamla uttrycket “the three-minute pop song” är lika mycket baserat på klyschan/ironin att väldigt många singlar var just runt tre minuter långa och att det är en gyllene schlagerregel. Medvetet eller ej så snittar i princip alla The Bongo Clubs låtar den ikoniska längden. Allt är högoktanigt, nervigt och distinkt. Eftersom ballader alltid gör att mitt hjärta klappar extra hårt, så hade det gärna fått klämmas in en egen Don’t look back in anger eller en Live forever. Skivans 35 minuter skenar visserligen iväg som en intensiv The Strokes-spelning, men en andningspaus och ett stilla reflekterande hade inte skadat det minsta. Vem vet, The Bongo Club kanske ligger och ruvar på några stora smäktande epos. Så länge nöjer jag mig med att knockas av ett aldrig sinande poprus. Låtar som Violent disco people, Take me on och What you want us to be är så klockrena hits att klockorna stannar. Du är nästan tvungen att stanna upp och bara knäppa med fingrarna samtidigt som du knyter den andra näven och vevar den i luften av lycka.

Fredrik SöderlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons