Bengt Ohlsson: ”Mig blir ni inte av med”

Det har nyss snöat i Stockholm och Bengt Ohlsson halkar runt de isiga gatorna på morgonpromenaden. Men innan dagen är slut kommer han att ha skrivit i tre timmar på ett bokmanuskript och ha åstadkommit två sidor text. Varken mer eller mindre. Så ser den dagliga rutinen ut. Det är en rytm som fungerar för honom.

– Jag jobbar på helt enkelt. En del kanske tycker att det inte låter så mycket med två sidor om dagen, men det är för mig inget som man snyter ur näsan, och inte heller något att våndas så mycket över. På en månad blir det en hel del sidor och jag ser att det händer något.

Det finns också de som tycker att två sidor om dagen låter väldigt mycket, för en del författare skriver kanske bara en bråkdel av detta.

– Jag känner människor som bara skriver 40 rader per månad och jag kan förstå lockelsen i att vara perfektionist, men man kan fastna i det och det är inte lyckosamt. Jag har aldrig velat vara den sortens författare som tar tio år på mig mellan böckerna.

Produktiv är han som författare med en rad uppmärksammade och hyllade romaner bakom sig, exempelvis ”Se till mig som liten är” (2000), ”Gregorius” (2004) och ”Rekviem för John Cummings” (2011). Hans senaste roman kom ut i höstas. ”De dubbelt så bra” handlar om två unga män i som blir strejkbrytare i början av förra seklet och man får följa dem fram till de ödesdigra skotten i Ådalen 1931. Boken innehåller också en kärlekshistoria som inte var fri från komplikationer i den tid som berättelsen utspelar sig.

– Det började med att jag lyssnade på att avsnitt av P3 Dokumentär om Ådalen -31 och jag reagerade på att det berättades så lite om strejkbrytarna. Deras historia hafsades bara över, så jag blev nyfiken och började läsa på. Bilden som många hade av strejkbrytarna är förenklad – som överklassyngel som åker till Stockholm, tar av sig lackskorna och tar olika kneg för att jävlas med strejkande arbetare. deras bakgrund var i verkligheten mycket mer spretig, med allt från ideologiskt drivna äventyrare, via missanpassade till rent drägg.

En hel del var vanliga arbetare som hade varit frivilliga i finska inbördeskriget 1918 och som blev utfrusna och utmobbade som klassförrädare på arbetsplatserna när de återvände hem. En av bokens huvudpersoner, Ragnar, tillhör dessa före detta Finlandsfrivilliga i Ohlssons roman.

– Här fanns en möjlighet för mig att befolka en roman med alla sorts människor, vars historia aldrig riktigt berättats.

Men den vanligaste läsarreaktionen på boken handlar ändå om något helt annat:

– Jag brukar få höra att ”Det där med strejkbrytarna är intressant, men det som griper mig mest är kärlekshistorien i boken”.

Han är medveten om att det kan tolkas som förmätenhet eller styvsinthet när han säger att det inte är så viktigt för honom om en bok rosas eller risas, eller säljer bra eller dåligt. För honom handlar det istället om något helt annat – om arbetsro.

– Jag vet inte längre hur bra eller dåligt mina böcker säljer och det beror delvis på känslan att det är bättre att inte veta. Det är inte intressant för mig om boken går bra eller dåligt, för när den har kommit ut är det nästa bok som gäller för mig. Det här är ett jobb som rullar oavsett hur det går, för det är det enda som jag kan, och efter så lång tid vet jag att det är min arbetsro som jag är rädd och aktsam om.

När han debuterade med romanen ”Dö som en man, sa jag” (1984) gick han fortfarande på gymnasiet. Då existerade varken Debutantpriset eller Katapultpriset, som är de två priser som delas ut för bästa skönlitterära debut. Men bekräftelsen kom ändå fort.

– Ja, den kom med första boken. Även i dag hade det varit en stor grej med en 20-årig debutant och dessutom på ett anrikt förlag. Min unga ålder gjorde att det blev mer ståhej kring boken än vad den förtjänade, för innehållsmässigt var det inte mycket att hänga i granen. Många tyckte att boken var språkligt medryckande, men en väldigt banal berättelse – och det är klart, när man är 19 år har man inte varit med om så mycket att skriva hem om.

Andra romanen, ”Rida på en gris” (1985), blev däremot rejält sågad. Hur går man vidare som ung och oerfaren författare efter en sådan erfarenhet?

– Jag måste redan då ha haft samma sorts övertygelse som jag har i dag. Det spelar inte så stor roll om det går bra eller dåligt, för min grundinställning är att ”mig blir ni inte av med”, för det här är det enda jag kan. Man får acceptera att boken blev så bra som den kunde bli och inte hata sig själv för mycket. Det är bara att gå vidare.