Bellman – ingen sluskig suput

Carl Michael Bellman satte ord på den svenska sommarens skönhet och lät mytologiska gudavärldar sammanflöda med stadens buller och naturens lust och lekar. Benämnd, av Tegnér, som den störste sångaren i Norden, en av de diktare som konstituerat det svenska kulturarvet. Död 1795, 55 år gammal. Oavbrutet sedan dess har hans sånger med rungande manliga brösttoner framförts av körer, gärna knutna till det ordensväsende där han själv var aktiv.

Det är lite utmanande av Carina Burman att kalla sin bok ”Bellman. Biografin”. Som om detta är den slutgiltiga biografin, efter vilken en historisk punkt måste sättas. Dessbättre vidgår Burman att hon förhåller sig till en rad tidigare verk om Bellman, det finns otaliga, och att hennes bidrag förvisso är den första heltäckande biografin som behandlar både liv och dikt samtidigt som den som all god vetenskap också är en vägröjare för framtida forskning. Hennes ambition har varit att skriva en bok som både kan användas inom forskningen och erbjuda en insiktsfull och spännande läsning för var och en som intresserar sig för Bellman. Eller för den delen, som en upplevelse för alla som med förkärlek läser just biografier.

En inte ovanlig uppfattning om Bellman är att han skulle varit en sluskig suput. Så var inte fallet, han hörde till en ämbetsmannaklass där bildningen ofta stod på en hög nivå, och hans kreativitet över decennier av diktning visat att han arbetade hårt och disciplinerat. Med sin diktning. De anställningar han hade, först i Generaltulldirektionen och sedan, på kunglig nåd, i Nummerlotteriet, ägnade han sig åt i minsta möjliga mån.

Carina Burman går i stort sett kronologiskt fram genom Bellmans livslopp, och urskiljer mer eller mindre distinkta faser som satte sin prägel på hans tillvaro. Ett sådant exempel är hur han på senare år umgicks intensivt med några damer ur Stockholms finare kretsar, som både besjöngs och mer eller mindre diskret anmodades att främja ”auktors” materiella intressen.

Gustaf III, som ju var angelägen om att framstå som konsternas beskyddare var förtjust i Bellmans diktning och hans framträdanden, och stod, visserligen genom ombud, tillsammans med drottningen, fadder till en av Bellmans söner. Men när kungen 1786 inrättade den Svenska Akademien, under devisen ”snille och smak”, fick Bellman ingen plats bland de aderton. Kungen erkände säkert hans snille – men tvivlade nog på hans smak. Han skulle bara veta.

Bellman har kallats mycket: konferencier, kommentator, parodiker. Hans uppdrivna iakttagelseförmåga och unika fallenhet för att sätta samman den höga naturupplevelsen med de lägre mänskliga passionerna ger en känslomässig spännvidd åt hans dikter som är oöverträffad. Carina Burmans magnifika biografi är ett med djup kunskap och flyhänt stil genomfört mästerverk i sin genre. Undrar varför inte hon fått plats i Akademien.