Kultur

Barnboksserien Dunder och Brak speglade samhället genom äventyren

essä Artikeln publicerades
Författaren Hans-Eric Hellberg fick Astrid Lindgren-priset 1975.
Foto: LEIF JANSSON / TT /
Författaren Hans-Eric Hellberg fick Astrid Lindgren-priset 1975.

Ungdomsförfattaren Hans-Eric Hellberg är mest känd för de sexuellt frispråkiga ”Kram” och ”Puss”. Hans långserie ”Dunder och Brak” är mindre känd. Bibliotekarien och kulturskribenten Urban Jarvid har gjort en djupdykning i serien, som började rätt proggigt.

Hans- Eric Hellbergs enda långserie torde vara såväl det roligaste som det dystraste som skapats inom den svenska barndeckargenren.

Det började påfallande proggigt. Egentligen hade det börjat redan några år tidigare med en sommarföljetong på DN:s barnsida om arbetsmiljön i ett underjordiskt garage men det låtsas vi inte om. Åtminstone inte ännu.

Förhistorien till ”De enögda banditerna” (1971) börjar i en rännsten i Kvarstad (seriens namn på Borlänge) där den finske alkoholisten Jussi blivit liggande. Järnverksstäderskan Sirkka – även hon från Finland – tar med honom hem och han börjar ett nytt liv som inneboende hos henne. Han blir nykterist men förblir en fixare. Med hjälp av en kamrat som just har muckat från fängelset bygger han om Kvarstads parkeringsautomater till spelautomater och tjänar grova pengar på olaga spelverksamhet.

Men han har inte räknat med Sirkkas dotter Päivi och hennes vän Mats – hjältarna i den serie som just börjat. De har en hemlig klubb. Om några böcker kommer de allt oftare att kalla sig hemliga agenter. Mats kallar sig Dunder och Päivi Brak. De skuggar de båda brottslingarna, avlyssnar deras planer, hittar deras hemliga fabrik och kan efter vissa prövningar lämna allt i polisens knä.

Det går inte som de tänkt. Jussis dagar som spelhaj är visserligen slut men en sådan idé är för bra för att avveckla: Kommunen tar över spelverksamheten. Det som är olagligt för en person är inte olagligt för en offentlig aktör.

Sällan har väl en barndeckare haft en dystrare samhällssyn och det var bara början. Vi har redan nämnt det underjordiska garaget med dålig ventilation. Den historien kom sedan att omarbetas till bok fem i serien (”Päivi dyker ned” 1976) som dock utspelas före de andra. I bok nummer två kämpar Dunder och Brak för att förhindra utbyggnaden av Kvarstads flygplats. Sådär fortsätter det. Även om brotten blir något mindre omfattande längre fram i serien är den dystra samhällssynen intakt.

Hans-Eric Hellberg (1927–2016) ville helst av allt skriva långserier och lånade från genren hela sitt liv. Debutboken ”Jan får en vän” (1958) har tydliga spår av det liksom den vida mer berömda ”Kram” (1973). Ett fall med Dunder och Brak blev däremot hans enda renodlade långserie. Den kom att omfatta 14 böcker. 8 bland Rabén &Sjögrens POP-böcker (1972–1979) och 6 hos B Wahlströms (1985–1989).

Böckerna var alltså samhällstillvända. En journalistkollega som var kommunist hjälpte till med intrigerna. Det är lätt att hitta inslag av vad man skulle kunna kalla en socialistisk världsbild i böckerna: alienerade arbetare, utsugare till direktörer som gärna spelar rollen som offentliga välgörare, giriga Ica-handlare och så vidare. Sirkka är politiskt engagerad och upplyser gärna andra om samhällets orättvisor. I ”Kattastrof” (1986) har hon fått sparken efter en vild strejk och därefter driver hon liten städfirma tillsammans med sina olyckssystrar.

Med undantag för Sirkka som i mycket skildras som en idealförälder framstår knappast arbetarklassen som mer sympatisk än den besuttna.

Att kalla böckerna ”vänstervridna” är däremot tveksamt. Med undantag för Sirkka som i mycket skildras som en idealförälder framstår knappast arbetarklassen som mer sympatisk än den besuttna. När det talas om solidaritet förblir det ord. Problemen löses med hjälp av list och samarbete mellan individer. Våra hjältar gör några försök med namninsamlingar men enda gången en kollektiv handling fäller avgörandet är knuttarnas garageockupation i ”Päivi dyker ned”. Den aktionen övertygar heller inte skurken – det är bara mer lönsamt att ge med sig. I hela serien finns inte ett demonstrationståg så långt ögat når, vilket faktiskt är rätt ovanligt i den tidens barnböcker.

Det är överlag ont om positivt skildrade vuxna men de är möjligen något fler bland småföretagare, fixare och entreprenörer. Samhällskritiken skulle lika gärna kunna kallas liberal eller anarkistisk.

Om det finns en förtryckande struktur i serien så är det de vuxna som förtrycker de icke-vuxna. Gång på gång inpräntas hur onödiga och oönskade barn är i samhällets ögon. Något liknande kan sägas om pensionärerna. Serien innehåller ett par exempel på gamlingar som blir kriminella mer eller mindre av tristess. Att åldringar borde få råda över sina egna liv istället för att låsas in på institutioner är ett återkommande tema, som också finns på andra håll i Hellbergs författarskap.

En annan av böckernas centrala frågor är rätten att äta hur mycket som helst. Matglädjen hos Mats, hans excentriska moster Desideria med flera är ett återkommande skämt. Det flitiga mumsandet är en klassisk långserieingrediens men mer än så. Hos Enid Blyton talar fem-gängets fantastiska matsäckar till den generation som upplevt matbrist under kriget. I Bengt Linders Danteböcker – som Hellberg var influerad av – är Tvärsan konstant hungrig vilket kort och gott är ett stående skämt.

Frosseriet i Dunder och Brak äger rum mot en fond av ett etablerat välstånd och ett samhälle som börjat fordra hälsosamt leverne av sina medborgare. Glufsandet är ett uppror mot detta. När Päivis granntant Hilda bjuder på knäck och säger att man garanterat får hål i tänderna av den är det för att öka aptiten ytterligare.

Ibland möts kapitalismen och förmynderiet som när böckerna ger slängar åt tidens rivningshysteri.

Samhällsfrågorna som berörs är stora men brotten är – åtminstone vad det verkar till en början – ganska små. I ”Nedbrottslingarna” (1979) har Mats fått nys om ett par pensionärer som tänker bryta sig ned genom taket till en juvelbutik men Päivi är märkbart ointresserad:

”Jaga juveltjuvar – det var omöjligt. Ingen hederlig människa brydde sig om juveler i vår moderna tid. Det fanns viktigare saker att tänka på: MBL, inflation, priset på mjölk, arbete åt alla, fler fotbollsplaner, fler rättigheter för barn i samhället.”

Boken har en intressant struktur: det är de båda gamlingarna som spelar den traditionella skurkrollen samtidigt som juveleraren själv inte väcker någon sympati. Till slut rinner den spänningen ut i sanden och det visar sig att den kvarvarande antagonisten är – Kvarstads byggnadsnämnd! Åldringarna övergår entusiastiskt till att bygga om Desiderias butik utan bygglov och historien slutar lyckligt för alla!

Språket kränger och krumbuktar i en pladdrig och egensinnig stil som fortfarande känns rolig efter 30-40 år. Ibland tangerar det den hårdkokta berättarstilen:

”Snuthäcken i Kvarstad, eller polisstationen för att klyka polerat, ligger vid Tongatan. Tar du dig ton va? brukar konstaplarna säga när de haffat nån stackars fotgängare som stolpat i vägen för trafiken och fotgängaren påpekar att det var han som blev påkörd av en bil, inte bilen som blev pågådd av honom.”

Språket är med och formar själva Kvarstad som särskilt i de första böckerna verkar lekas fram. När Jussi vaknar hos Sirkka säger han sig ha kommit till paradiset – varpå huset visar sig heta Paradiset. Polismannen som stoppar Mats och Päivi lite senare i samma bok ser ut som om han ”åt krossat glas till frukost” och kallas sedan Krossat Glas i 14 böcker. Han visar sig också heta Glas. Visserligen Mattias Glas men ändå.

Päivi lever med sin ensamstående morsa i ett rivningsmässigt hus som kan framstå som spännande om man är barn eller bohemiskt om man är rik men som med sakliga termer måste kallas eländigt.

De båda agenterna har väldigt olika förutsättningar i livet. Päivi lever med sin ensamstående morsa i ett rivningsmässigt hus som kan framstå som spännande om man är barn eller bohemiskt om man är rik men som med sakliga termer måste kallas eländigt.

Mats bor i kärnfamilj i radhus. Ändå är det ständigt han som åker hem till Päivi och ständigt Sirkka som får bjuda på mat. Mot slutet av serien påstår Päivi att Mats pappa inte tycker om att Mats umgås med henne. Det kan vara så (fast Hellberg missat chansen att visa det i 13 böcker) men den främsta orsaken till orättvisan är att äventyret inte hör hemma i radhusområdet. I två böcker vistas Päivi med Mats släkt: när de åker på semester till Busnäs respektive när Mats bor några dagar hos Desideria. I den sista boken ”Skuggan av Strix”(1989) är hon närmare Mats hus och hjälper exempelvis till att måla en pall i garaget. Det är ett förebud om annalkande kaos: Under bokens gång börjar familjen måla vilket får dem att upptäcka helt nya sidor hos sig själva.

Ibland antyds att Mats och Päivi är ganska ensamma barn men de har funnit varann genom humorn och sitt ystra förhållande till språket. De munhuggs konstant. Som Mats tänker i ”Kattastrof”:

”Päivi var toppen som kamrat på vilda äventyr. Fast det kunde han aldrig säja till henne […] En varm känsla av att vara två och inte ensam, att höra ihop, trots att de var så olika. Och jämt grälade de! Det var ett sätt att tala om för varann att de gillade varann och trivdes ihop.”

Det är i gnabbandet som inflytandet från Bengt Linder syns tydligast. Hellberg kallade Linder ”en konstnärlig nolla men ack så rolig och så pricksäker”. Själv var han inte så nöjd med böckerna om Dunder och Brak som han tyckte blev ”för sofistikerade”. Sant är att han inte blev någon ny Linder – för det är han för mycket realist och för trogen sitt hantverk – men jag vill hävda att han skapade något mycket mer minnesvärt.

Fotnot:

Många bakgrundsupplysningar är hämtade från Tony Elgenstiernas ”Hellbergs Kram – När den sexuella revolutionen nådde barnboken”. Den rekommenderas till alla som är intresserade av Hans-Eric Hellberg eller 1900-talets barnlitteratur överlag.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.