Backman hade vunnit på att ta allvaret på allvar

Jodå. Backmans färska roman ”Folk med ångest”, hans nionde titel, rymmer allt det där. Här är värme och medkänsla, här är den vanliga människan med problem och tankar, här är humor och allvar och visst, här finns en utsträckt hand från författarens sida för att så gott som möjligt stötta och lyfta sina litterära figurer.

Jaja, tänker nog en och annan, men är det en bra bok?

Jo det är det. Men med brister. Till det sista hör att det blir väl många omständliga turer och väl mycket myskänsla till slut. Och varför måste det vara roligt så ofta? Det punkterar ibland den tyngd och det allvar som är bokens grund. Det är som Backman (eller förlaget) fruktar allvaret. Eller tror att vi läsare måste roas för att klara av att oroas.

”Folk med ångest” är en rik berättelse om ensamhet och sorg och hur var och en som av skilda anledningar drabbas av detta hanterar och bearbetar problemen. Och hur vi genom livet bär med oss fruktansvärda upplevelser, som vi antingen själva utsätts för eller blir vittne till. Som ett självmordshopp från en bro, men också ett stoppat självmordsförsök.

Fast det huvudsakliga dramat i historien är ett misslyckat bankrån dagen innan nyårsafton, som blir till en misslyckad gisslantagning under en mäklares lägenhetsvisning. Det är till stor del i den här lägenheten som vi befinner oss, tillsammans med den pistolförsedda gärningsmannen, en mäklare, de intresserade spekulanterna och en man med kaninmask på toaletten.

Dramat varvas av polisförhör med de inblandade samt med utvikningar och tillbakatittar på de skilda personernas liv och relationer. Hela tiden med såväl sorg som humor, tyngd som lätthet. Efterhand som berättelsen ut- och invecklas växer också en värme fram, hand i hand med den rädsla och oro som finns för den hotfulla situationen i lägenheten.

Backman pratberättar på ett stilsäkert sätt. Han kliver ofta ut ur sin historia och ber mig som läsare ägna mina tankar åt det eller den eller tvärtom, ber mig släppa en sak för att kunna hänga med in i nästa skeende.

Den stora behållningen för mig är ändå Backmans fina porträtt, av unga och gamla relationer eller av saknaden av en livspartner som lämnat. Han skildrar de brister som till slut har format var och en till individer med brister och förtjänster. Grundfilosofin är dock inte dömande, utan att vi alla gör så gott vi kan och att vi duger. Men att vi blir bättre om vi lär oss att se och lyssna mer till varandra.

Det är fint, och ofta skarpt och tänkvärt. Skarpt och tänkvärt är också hans samhällskritik, där han anser att konkurrens och vinst sätts i första rummet. Inte minst svingas det rejält mot bankerna, som att när det pratas om bankkrasch aldrig är banker som kraschar utan människor.

Till sist, vem är huvudperson i ”Folk med ångest”? Den misslyckade rånaren, far och son poliser som ska lösa gisslandramat...? Ja, absolut. Tillsammans med de eventuella lägenhetsköparna och alla andra. Det här är en kollektivroman i genren ångestfylld feel good.