Backa Teater gör barns utsatthet tydlig
Vet du vad en vändpunkt är? Runt frågan är om vändpunkter i livet baseras föreställningen med den hopplöst långa titeln som snabbt får sin förklaring: Så känns det att gå upp på morgonen.
Publiken bjuds in i scenrummet genom en blåsig och snöig tunnel. Vi får tränga ihop oss på träbänkar under vindskydd. Platsen är Mount Everests base camp, med en stenhög, gula tält och tibetanska böneflaggor.
De fyra skådespelarna rör sig runt i rummet och delar på rollerna som intervjuare och barn. En pojke berättar om sin autistiska lillasyster som får honom att vilja vara en förebild och en snällare människa. En flicka förklarar att om någon frågar säger hon att hon inte har någon pappa, men att hon har haft en. Det handlar om frånvarande och maktlösa föräldrar, om diagnoser och popularitet. Om puberteten, att få ansvar och vad som händer när leka plötsligt blir att hänga. Ibland blir svaren minidramatiseringar med inslag av spanska, teckenspråk och kurdiska.
Underlaget är dokumentära berättelser från Göteborg. Teatern har träffat 156 barn och journalisten Ylva Mårtens har djupintervjuat 19 barn i åldern tio till tolv år. När några av intervjuerna spelas upp blir det tydligt hur mycket långsammare än barnen skådespelarna talar, även om andan bibehållits. Myllret av röster knyts ihop och blir ett utsnitt av erfarenheter snarare än en sammanhängande berättelse.
Världen utanför kommer in även genom berättelser om flykt. ”Jag kommer inte ihåg” blir det korthuggna svaret varje gång en pojke får frågan om sitt liv i Syrien. Men systern berättar. Barnens maktlöshet i stort som smått blir tydlig. De väcks mitt i natten och får en halvtimme att packa för att lämna landet. ”Jag sa: ’Men ni kan inte bestämma sådär direkt’”.
Som vanligt hos Backa Teater blandas mörker med humor, och ensemblen försöker avsluta i en ljus ton.
