Kultur

Även vår historieskrivning måste vara jämställd

Essä Artikeln publicerades
Året är 1937 och i Stockholm arrangeras Nordiska kvinnosaksmötet med fokus på kvinnosaksfrågor.
Foto: TT
Året är 1937 och i Stockholm arrangeras Nordiska kvinnosaksmötet med fokus på kvinnosaksfrågor.

Historien ändrar sig långsamt, historieskrivningen än långsammare. Det menar initiativtagaren bakom satsningen SKBL, ett digitalt lexikon med 1000 kvinnor som gjort skillnad i historien men som idag är till stor del bortglömda. Historieprofessorn Maria Sjöberg visar i dagens essä på betydelsen av att vi har ett jämställt samhälle, både i nuet och när det gäller vår historiesyn.

”Vad gjorde kvinnorna när männen skrev historia?” Så sjöng sånggruppen Röda bönor på 1970-talet och uppmärksammade ett problem som fortfarande är aktuellt: historieskrivningen domineras av män och manliga normer.

När exempelvis musikens, vetenskapens, politikens eller konstens historia skildras är det oftast en historia om män och manliga bedrifter. Delvis är det en naturlig följd av att män har dominerat samhällslivet under flera hundra år och att lagstiftningen ända fram till vår tid har diskriminerat kvinnor. Förutsättningarna för kvinnliga musiker, forskare, politiker och konstnärer med flera har därför varit kraftigt beskurna. Men historieskrivningens manliga karaktär är också ett resultat av att historikerna inte har brytt sig om vad kvinnor har uträttat. På så vis bekräftas att kvinnors verksamheter tillmäts ett lägre värde, inte bara i forskningen och i historieböckerna utan i samhället i stort.

Samhällets värderingar av kvinnor och män har vittgående betydelse. De understödjer rådande könsnormer och färgar av sig i arkiven, som utgör historieskrivningens primära underlag. Principerna för arkivens bevarande och ordnande bygger på rådande könsnormer. Exempelvis så speglar de offentliga arkiven, den statliga förvaltningens framväxt, där kvinnor under flera hundra år saknade officiella positioner. Källsituationen i dag är alltså ett resultat av flera seklers könsdiskriminering och innebär att det är svårt om än inte omöjligt att göra historieskrivningen mera rättvisande.

Den skeva könsrepresentationen i bland annat läromedlen uppmärksammas då och då i offentlig debatt. På så vis påminns vi om historieskrivningens beroende av ett redan från början skevt och bräckligt underlag – men också om att både lärare och forskare har varit ovilliga att ta till sig den forskning som ändå varit möjlig. Konsekvensen är allvarlig eftersom ett förbiseende av vad kvinnor har uträttat i det förflutna gör det svårt att förstå och förklara historiska processer, inte minst hur Sverige har kunnat bli ett av världens mest jämställda länder. Ytterst handlar det om att historieskrivningen ska kunna försvara sin roll som samhällets minne.

I grund och botten krävs att underlaget för historieskrivning förändras. De skrifter och andra källor som gått förlorade genom århundradena, och som kanske hade kunnat berätta, är förstås inte möjliga att i efterhand återställa. Däremot är det möjligt att spåra upp och samla ihop skärvorna som finns kvar, att helt enkelt skapa ett arkiv där kvinnors verksamhet i historien är i fokus.

Det är tanken bakom Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL), som är ett digitalt publicerat lexikon med artiklar och biografiska data om 1 000 svenska kvinnor, från medeltid till nutid. Litteraturvetaren Lisbeth Larsson, som varit drivande för tillkomsten av SKBL, menar att lexikonet visar att samhället är byggt av både kvinnor och män. I GöteborgsPosten den 8 mars 2018 konstaterar hon också att ”[…] historien ändrar sig långsamt, men historieskrivningen ändrar sig faktiskt ännu långsammare[…]”.

”Läromedel och översiktsverk bygger delvis på en tradering av äldre kunskap, det finns en historisk kanon som är svår och obekväm att rucka på. Tack vare SKBL går det i varje fall inte längre att hävda att kvinnor inte har funnits och att de inte har uträttat ting av betydelse för samhället. ”

Denna seghet har många förklaringar. Läromedel och översiktsverk bygger delvis på en tradering av äldre kunskap, det finns en historisk kanon som är svår och obekväm att rucka på. Tack vare SKBL går det i varje fall inte längre att hävda att kvinnor inte har funnits och att de inte har uträttat ting av betydelse för samhället. Trots att 1 000 kvinnor bara är en droppe i havet finns genom dem stoff nog för att ändra på historieskrivningen och göra den mer rättvisande.

Utifrån kvinnors varierande levnadsbanor, såsom de skildras i SKBL, är det möjligt att göra vissa generella iakttagelser. Vård och omsorg om äldre och barn har i alla tider varit traditionella kvinnoområden. Dessa är grundläggande komponenter i dagens offentligt finansierade välfärd som också nu bärs upp av lågt avlönade kvinnor. I SKBL framgår att många av dagens vårdinstitutioner, liksom de reformer som möjliggjort föräldraledigheter och vård av äldre och sjuka, har en bakgrund i kvinnors ideella insatser. I historieböckerna värderas detta långvariga arbete lågt. Där saknas kvinnor som Anna Wikström, vilken grundade skola för blinda, Sophia Wilkens, som grundade institutioner för döva och fattiga barn, eller Thorborg Rappe, som utöver att vara ledande i kvinnorörelsen också arbetade för att funktionsnedsatta barn skulle få adekvat utbildning.

Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare.
Foto: /TT
Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare.
Först efter ett beslut 1958 fick Sverige sina första kvinnliga präster, Elisabeth Djurle Olander, Ingrid Persson och Margit Sahlin. På bilden ses den sistnämnda.
Foto: /TT
Först efter ett beslut 1958 fick Sverige sina första kvinnliga präster, Elisabeth Djurle Olander, Ingrid Persson och Margit Sahlin. På bilden ses den sistnämnda.

I SKBL uppmärksammas de, liksom flera andra kvinnor som på varierande sätt i olika tider arbetade för att samhället skulle bli bättre. På så vis kan det hävdas att SKBL skildrar de svenska välfärdsreformernas förhistoria som också till stor del är en kvinnohistoria. Samtidigt tydliggörs att denna aspekt ofta glöms bort i sammanhang där det borde vara självklart att utgå från att samhällsvillkoren är ett resultat av både kvinnors och mäns arbete.

I en historieskrivning som har tyngdpunkt på andra politikområden än vård och omsorg, är det inte förvånande att kvinnors insatser kommer i skymundan. De saknade ju del i de formellt beslutande instanserna ända fram tills rösträtt och valbarhet 1921 medgav andra möjligheter. Vilka drev då på för att åstadkomma ett mera jämställt samhälle?

I SKBL kan läsaren följa den landsomfattande kamp många kvinnor och även en hel del män var engagerade i, från norr till söder, från öst till väst. Det framgår då att orter som numera utgör en allt glesare befolkad landsbygd var viktiga noder i denna kamp. Genom de tre systrarna Adelborgs flytt till byn Gagnef i södra Dalarna kom exempelvis denna ort att spela en viktig politisk roll för de strider som utspelades i huvudstaden, maktens centrum. Engagerade kvinnor formade nätverk och sammanslöt sig i rikstäckande organisationer. Tillsammans drev de på för ett bättre samhälle. Och de hade stöd. Av rättviseskäl ivrade män som exempelvis Fredrik Theodor Borg, Carl Lindhagen och Erik Palmstierna för kvinnornas sak, men motståndet var segt.

Statliga myndigheter och institutioner var bromsklotsar. Sedan 1873 hade kvinnor rätt att utbilda sig vid universitet men de förvägrades arbete i statens tjänst. Om inte Stockholms högskola varit i privat ägo i början på 1880-talet hade inte Sonia Kovalevskyj kunnat utnämnas till professor i matematik där. Nu blev hon Sveriges första kvinnliga professor i ett sammanhang där kompetens värderades högre än kön. Först 1923 blev kvinnor behöriga att inneha statlig tjänst. De kvinnor som före dess utbildat sig till exempelvis läkare eller jurist var alltså tvingade att utöva sitt yrke som privatpraktiserande. Så gjorde också de första kvinnliga läkarna, Karolina Widerström och Hedda Andersson, liksom de första kvinnliga juristerna, bland andra Eva Andén och Ester Hofvander-Sandberg.

Vissa yrken kvarstod som exklusivt manliga reservat, militärer och präster. Först efter kyrkomötets beslut 1958 öppnade prästämbetet för kvinnor och de tre första, Elisabeth Djurle Olander, Ingrid Persson och Margit Sahlin porträtteras i SKBL.

De tre folkrörelserna väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen drev på Sveriges politiska demokratisering och förespråkade reformer som syftade till att jämna ut de avgrundsdjupa skillnaderna mellan samhällets fattiga och rika. Om detta är historikerna ense. Intressant nog framhålls ofta endast rörelsernas manliga ledargestalter – trots att många kvinnor var lika aktiva som män. Ett exempel på det kan vara den utländska mission som blev en självklar utlöpare av väckelsens demokratiska ideal. Missionsförbundet sände ut ungefär lika många kvinnor som män för att frälsa själar i andra delar av världen och på hemmaplan var kvinnliga medlemmar i majoritet. I historieskrivningen om folkrörelserna saknas dock denna aspekt. I SKBL däremot uppmärksammas flera av de kvinnliga aktivisterna.

Att lagstiftning och statliga institutioner länge diskriminerade kvinnor är inget nytt. Mera anmärkningsvärt, vilket framgår av SKBL, är att kvinnor trots detta förmådde uträtta ting av samhällelig betydelse. De trotsade samhällets förväntningar på vad kvinnor borde ägna sig åt, utbildade sig och blev framgångsrika yrkesmänniskor vid sidan av de vägar som fanns för män.

I SKBL skildras hur de bar sig åt för att forcera hinder på vägen mot ett rättvisare samhälle. Förbises deras insatser negligeras också väsentliga aspekter av Sveriges historia, ja, utan dem blir det faktiskt mycket svårt att förklara hur det kom sig att Sverige så småningom blev ett av världens mest jämställda samhällen. Samtidigt påminns vi om att välfärd och demokrati är värden som inte kan tas för givna. De har krävt självuppoffrande insatser av många i det förflutna, både kvinnor och män. Sådana behövs även i framtiden.

Av Maria Sjöberg, professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är också projektledare för Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL).

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.