Kultur

Avantgardet sätter ord på det självklara

Kultur Artikeln publicerades
Patrik Åberg och Rasmus Arvidsson i Avantgardet.
Foto: Carl Björklund
Patrik Åberg och Rasmus Arvidsson i Avantgardet.

Med uppenbar småländsk brytning bjuder Avantgardet in till en av de bättre svenska skivorna i år, skriver Louise Olsson.

Avantgardet

Album: Alla känner apan

Bolag: Border Music

Rock

Avantgardet är ett band med stereotypisk rockstjärnehistoria. Missbruk, tragedier och musik speglar frontfigurens problematiska förflutna. De dök upp som från ingenstans 2016, och "Alla känner apan" är den tredje, och sista, delen i främst sångaren Rasmus Arvidssons självreflekterande albumserie. Med uppenbar småländsk brytning bjuder Avantgardet in till en av de bättre svenska skivorna i år. Från att ha börjat repa i Kalmar och med två album bakom sig är "Alla känner apan" ett kompletterande och stadigt tillskott.

Det är en sorts förmåga att kunna sätta ord på det mest självklara, men ändå kunna få det att framstå som genialt. Det är de små sakerna som vi inte tycks kunna sätta fingret på, men när det klickar så klickar det.

Det påminner lite om Hurulas debutalbum, en uppenbar frisk vind i ett vanligtvis väldigt dammigt och grått klimat. Det är en annan form av känsla än vanligt. Arvidsson säljer inte ut sig, utan använder sig av sin plattform på ett konstruktivt sätt. Det påminner mig också om skönsjungande Oskar Linnros och hans textskildring. Det är en sorts förmåga att kunna sätta ord på det mest självklara, men ändå kunna få det att framstå som genialt. Det är de små sakerna som vi inte tycks kunna sätta fingret på, men när det klickar så klickar det.

Det har stämningsfullt nog släppts i november månad, vilket helt och hållet stämmer in på den ljudbild som dånar i bakgrunden medan Kalmarbrytningen ekar i öronen. Likväl som det hade kunnat vara bakgrundsljud till en ångestfylld tonårings vardagsångest, så skulle det kunna vara en politisk protest mot det grå klimatet i svensk politik. Det är ett aktivt ställningstagande mot sjukvården och välfärdsstaten, med bakgrund i Arvidssons tidigare privata problem.

Det är ju trots det som Avantgardets musikaliska trilogi kontinuerligt har skildrat. Ett perspektiv ur ögonen hos någon som inte lever samma verklighet som överklassen. Hur samhället kan svika en människa; hur resterande människor kan leva i ovisshet på grund av ständigt tystnande av de som behövs höras som mest. Parallellerna som kan ses mellan det privata hos Joakim Åström och det offentliga i svensk politik är oerhört skickliga.

Framförallt är det fantastiskt skönt att kunna lyssna på musik där det onödiga har skalats av, med endast det organiska kvar. Det passar sig nämligen så bra i det här fallet, för det inger en lugnande harmoni trots det tragikomiska.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.