Kultur

Att låta sig hittas av Aspenström

Kultur Artikeln publicerades

Elise Ingvarsson läser Werner Aspenström och låter sig hittas.

Werner Aspenström skulle ha fyllt 100 år i år. Antologin Annorlunda hos ekorrarna ges ut med anledning av det.
Foto: Ulla Montan
Werner Aspenström skulle ha fyllt 100 år i år. Antologin Annorlunda hos ekorrarna ges ut med anledning av det.

Elise Ingvarsson, poeten från Sparsör, hittar det trevande hos Werner Aspenström. Eller snarare, hon låter sig bli hittad av det. Inte av det träffande, inte av det pricksäkra, inte av det vackra, utan av det trevande.

Elise Ingvarsson skriver i antologin ”Annorlunda hos ekorrarna” (Anthropos), att Aspenströms dikter ofta uppfattas som ”milt humoristiska knockouts” och att man som läsare gärna låter sig knockas av dem. Elise Ingvarsson menar att ”det är för detta han har blivit en så omtyckt poet.”

Men det är inte det träffande hos Aspenström som intresserar Elise Ingvarsson. Hon ser något annat och jag sympatiserar starkt med det. Werner Aspenström är så mycket mer än en underfundig humorist med känsla för det sköna i språket. Hans poesi är existentiellt glödgad, den vågar tveka, ja, treva sig fram, inför alla de svar vi förväntas finna i livet, den är ett Tomrummets evangelium (med stort T som Aspenström själv skrev ordet med i en av sina mest minnesvärda dikter, ”Vad den tillfrågade tror” (”Ordbok” 1976).

Elise Ingvarsson är en av 13 författare som tar sig an den 100-årsjubilerande Werner Aspenströms poesi i ovan nämnda antologi. I den finns fler spännande bidrag, bland annat av Lotta Lotass, men låt mig stanna vid Elise Ingvarssons.

Elise Ingvarsson.
Foto: Christer Ehrling
Elise Ingvarsson.

Hon tar avstamp i prosadikten ”Skeden” från samlingen ”Under tiden” (1972). Den beskriver en medelålders man och hans tioåriga sons utflykt till Uppsala en söndag i april. Den är närmast telegramlik i sin ton. Inledningen: ”Medelålders man. Tio års pojke. Söndag i april. Regn.”

Pappan och pojken söker upp det som ”bör ses”: Domkyrkan, slottet, kungshögarna. De ser dessa saker som en turist förväntas se, men egentligen ser de ingenting. Diktens sakliga ton driver fram det främlingskap pappan och pojken har inför tillvaron och inför varandra; ”Faderns envist gråa känslor”/.../ ”Pojken är en annan.”

Men så, på väg ner från en av kungshögarna får pappan syn på en liten plastsked, ”av den sort man tar själv i ett ställ på kaffebarerna”. Skeden låg slängd i gräset. Dess ensamhet griper pappan. Skeden ”blickade ut över slätten, bedömde sina möjligheter i framtiden, den hade just påbörjat ett samtal med rymden”. Skeden var det enda pappan verkligen såg denna söndag i april. ”Vad pojken sett visste han inte.”

Elise Ingvarsson pekar på diktens oväntade slut. Hon skriver: ”Det går faktiskt inte att översätta den här passagen.” Här finns ingen träffsäker slutpunkt. Det sker inget befriande möte mellan fadern och pojken. Vi får ingen förlösning. Dikten trevar efter något annat, konstaterar Elise Ingvarsson. Hon säger inte vad detta ”något annat” skulle vara, för det vet vi inte. Men som läsare blir vi hittade av det.

Fotnot: Elise Ingvarsson har givit ut tre diktsamlingar. För sin debut ”Beror skrymmande på” (2005) nominerades hon till Borås Tidnings Debutantpris och erhöll Katapultpriset.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.