Årstid som efterlämnar ett vemod
”Vinter” är inte en fortsättning på ”Höst”, persongalleriet är också ett helt annat: två systrar på drygt 70 år, den enas son och en främmande flicka möts i ett stort hus i Cornwall för att fira jul. Likheterna mellan de två böckerna ligger i själva berättandet: även ”Vinter” saknar egentlig intrig, då blandas med nu, ordlekar och associationer väcker minnen av liv och dikt, och brexit dyker upp med kaos i landet och konflikt mellan dess invånare.
Den ena systern, Sophia, är en pensionerad entreprenör och brexitanhängare som alltid valt jobbet framför familjen, medan hennes syster Iris är en politisk aktivist som styrs av vrede och redan 1981 deltog i kärnkraftsmotståndets Greenham Commons. Nu är hon hemma efter en resa till Grekland där hon hjälpt flyktingar. Sonen Art är en vilsen ung man som vill vara naturskribent men är anställd av ett säkerhetsföretag och söker på nätet efter överträdelser av konstnärlig upphovsrätt. När hans flickvän gör slut med honom söker han upp en ung kvinna på en busshållplats och betalar henne för att spela flickvännen hemma hos mamma på jul.
”Vinter inleds med att Sophia ser ett barnhuvud sväva framför sig, ögonläkaren hittar inget fel och vi får heller inte någon förklaring,”
Den främmande flickan heter Lux, hon är kroatiska, invandrare utan uppehållstillstånd med en av nödtvång avbruten examen i engelsk litteratur, men hon är också är en ljusbringare, en Lucia i vintertid. Romaner bågnar av referenser på alla nivåer: Dickens ”Christmas Carol” (”En spökhistoria vid jul”) är en, Shakespeares ”Cymbeline” en annan, ”en pjäs om ett kungarike uppslukat av kaos, lögner, maktspel och en hel del förgiftningar och självförgiftning”, säger mamman. Det kunde lika gärna varit hennes systers beskrivning av dagens England, medan Lux ser själva konstverket som en möjlighet till läkning: om människor som nu är åtskilda från varandra bara kunde stiga ut ur sig själva skulle de se att de alla är med i samma pjäs. Och det är också vad som händer med de fyra i huset i Cornwall, men bara delvis. Jag hatar dig säger Sophia till Iris och Iris till Sophia samtidigt som de tar varandra i famn.
Vinter inleds med att Sophia ser ett barnhuvud sväva framför sig, ögonläkaren hittar inget fel och vi får heller inte någon förklaring, vare sig på huvudet eller på Arts hägring: ett stort flak natur, en bit av England hänger plötsligt över middagsbordet och släpper jordbitar i hans huvud. Något vill in, vill göra sig påmint, det kan vara i form av hallucinationer, minnen eller bitar av kulturarvet, som när Ella Fitzgerald hörs sjunga till ”Mister Paganini”. Den rationella affärskvinnan Sophia har gömt en skulptur av den ”bortglömda” konstnären Barbara Hepworth i sin garderob, den avslöjar att hon som alla andra är en mer komplex person än som först syns. Människan är inte minst sina bortträngda minnen.
”Ali Smith älskar ordlekar och är generös med dem, här finns något för de flesta läsare, för Trump-nördar och jazzdiggare, nyhetsknarkare och poesiälskare, för kännare av Shakespeare och glömda konstnärer.”
”Vinter” kommer varken med värmande snö eller glömska, miljöförstöringen färgar den grå. Den har heller inget tydligt slut, smälter inte mot vår, mötet mellan de fyra rinner ut i ett ingenting och efterlämnar en stark känsla av vemod. Men det är inte den enda känslan denna roman väcker; Ali Smith älskar ordlekar och är generös med dem, här finns något för de flesta läsare, för Trump-nördar och jazzdiggare, nyhetsknarkare och poesiälskare, för kännare av Shakespeare och glömda konstnärer. Ordlekarna ställer omänskliga krav på översättaren. Hur översätter man till exempel barnets fråga varför ”to day” inte är det samma som ”to run, to do or to eat”? Amanda Svensson väljer ”Vad finns i dag?....Varför låter det inte som i köket eller huset eller i skolan?” Hon har måst hitta egna lösningar på i stort sett varje sida och oftast är hennes val både uppfinningsrika och fyndiga. Jag ser redan fram mot ”Våren”.
