Ariana Grande är mycket mer än en stark röst

Men så, i och med fjolårets produktion “Dangerous woman” märktes plötsligt ett tyngre sound med tydligare identitet och riktning. Inte samma glättighet.  Titlarna ”Into you, Side to side” och ”Let me love you” ledde till en ny intensitet och åtminstone jag upplevde att Grande hade kommit vidare.

Den uppföljande “Sweetener” känns som en naturlig fortsättning, men ska för den delens skull inte betraktas som en upprepning. Denna gången sitter svärtan ofta i orden och sångmelodierna snarare än i arrangemangen, och mellan varven väljer Ariana Grande att omfamna de lättsamma, experimentella uttrycken. Till exempel i spåren ”Blazed” och den senare ”Borderline” som hon gör tillsammans med Missy Elliott.

Ja, liksom på föregångaren visar Ariana Grande ännu en gång prov på god fingertoppskänsla när det gäller valet av samarbetspartners. Förutom nämnda Elliott hörs även Nicki Minaj samt Pharell Williams, som varit delaktig både som producent och artist. Detta ger tacksam energi och dynamik, men i slutändan är det ändå inte den musikaliska bredden som är Ariana Grandes främsta styrka.

Det är tvärtom de mer känslomässiga och storslagna inslagen, som exempelvis ”God is a woman”, ”No tears left to cry”, ”Breathin” och naturligtvis den avslutande ”Get well soon”. Av dem alla är kanske denna sistnämnda den mest personliga och skriven med tanke på bland annat fjolårets händelse i Manchester då en självmordsbombare utlöste en sprängladdning under Ariana Grandes konsert.

Vid de här tillfällena visar Ariana Grande tveklöst att hon är mycket mer än “bara” en stark röst, fast hur man än vrider och vänder på det så är 15 låtar väl mycket att ta in. Därför uppstår emellanåt också tradiga transportsträckor och ett ojämnt slutresultat.