Kultur

Recension: ”Anyuru går på djupet om samhällets förtryck”

Kultur Artikeln publicerades
Johannes Anyuru debuterade 2003 med diktsamlingen ”
Johannes Anyuru debuterade 2003 med diktsamlingen ”

Johannes Anyurus nya och vindlande bok är full av vackra och utmanande poänger. Kulturskribenten Aase Berg låter sig både fascineras och irriteras av bokens argumentationer.

Fakta

Strömavbrottets barn: Texter om konst, våld och fred 2010–2018

Essäer

Författare: Johannes Anyuru

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Tiden vi lever i är otäck. Det senaste decenniet, ”dessa hjärtlösa år” som Johannes Anyuru skriver i sin nya bok, tar priset som det mest förtvivlade och förvirrade många svenskar har upplevt. I sin nya bok, en blandning av essäer, dikter och översättningar, försöker Anyuru pejla samtidens hat, förtryck och rädsla på ett djupare plan.

Anyuru har många vackra och utmanande poänger, och den stora behållningen med den här klippboken är de vilda kasten mellan poetisk skönhet, sårigt hopp och politik. Dessutom är texterna ibland kollektiva skapelser, dikter och texter av Mercies May och Sara Nelson finns insprängda, och även från förortsföreningen Pantrarna i Göteborg där Anyuru har jobbat med skrivarverkstäder. Han åker till Alhambra, drar runt på roadtrips med kompisen Mercies i USA, snackar med en skitkonstig artificiell intelligens på nätet och gör kuslig cut up-poesi av Breiviks manifest.

Det här är en bok som kan läsas på många plan. Jag gillar grundtanken att ”medelklassens släta yta, dess förmåga till lek och flykt utan ansvar, i allra högsta grad är en form av makt, och en förrädisk sådan eftersom den utger sig för att vara sin egen motsats: maktkritik, dekonstruktion, nedmontering av hierarkier”.

Men jag har svårt att gå med på att medelklassen för den skull är totalt körd i sin fega och konsumistiska inskränkthet och aldrig kommer att kunna förstå förtryck. Alla fasader har sprickor.

I en text analyserar Anyuru de förvirrade reaktionerna på Makode Lindes tårtkonstverk Painful Cake, och kritiserar det som rasistiskt eftersom ett gäng vita människor skrattade när kulturministern skar i en svart, skrikande tårta. Visst, vem som skrattar åt vem är ingen oskyldig fråga, men det osäkra skrattet är också en kniv mot skrattaren själv. Anyuru missar att många skratt är förtvivlade, och att det finns en ingång i dem. Den som skrattar åt det plågsamt absurda underläget ställs samtidigt öga mot öga med sitt eget överläge. Det hysteriska skrattet skär rakt in i det egna självbedrägeriet.

Anyuru menar alltså att det finns erfarenheter som bara kan beröras av den som har varit där själv, som det är förtryckande att driva med även om det görs med nattsvart sorg och självförakt. Till exempel det djupt rotade ras- och religionsförtryckets rädsla och otrygghet, en rädsla som trängt in i kött och själar under generationer och som aldrig kan bli begriplig för exempelvis en vit medelklassperson. Å andra sidan skriver han på ett ställe: ”Kanske misstar jag bara mina egna sår för ögon”.

Kanske är erfarenheter ingen garanti för klarsyn. Humor kan däremot vara det. Och den mest klarsynta dikten i hela boken har också en touch av förtvivlad humor, den är inte skriven av Anyuru själv eftersom han inte gillar det här med karnevalisk humor, utan av Mustafa Hussein i Pantrarnas skrivgrupp: ”Ciggen tänds/ Jag ser en lyktstolpe/ Jag ser mig själv”.

Samtidigt försöker Anyuru återupprätta främlingskapets värdighet i sin kritik mot den kontraproduktiva integrationsfilosofi som tror att mångkultur är harmoni.

Jag följer honom gärna i argumentationen mot det naiva ”We shall overcome”, tanken att främlingen måste tämjas för att duga som ofarlig inom svenskheten, vad nu svenskhet är: ”Det släta landskap som nationalismen inbillade sig att svenskarna hade förlorat och som multikulturalismen lovade oss i framtiden om vi förstod varandra, förälskade oss i varandra och gick på varandras musikfestivaler – det landskapet fanns inte, och skulle aldrig finnas.”

Strömavbrottets barn är alltså en vindlande bok, och man behöver inte hålla med om allt för att fascineras av den. Men det finns ett problem i förutsättningarna som jag har svårt att ta mig förbi: det dunkelt uttryckta förhållandet till religion. Det råkar handla om islam, men boken skulle lika gärna kunna vara skriven av en kristen författare. Jag hade inte haft problem med detta om Anyuru definierat sina premisser, men när han tackar gud i introt, hänvisar till religionen som en nyckel till frigörelse utan att förklara på vilket sätt och ställer gudstron som enda alternativet till den destruktiva senkapitalismen, då blir jag misstänksam. Visst, det är en bok som arbetar med skönhet. Men den borde hålla sig för god för att arbeta med mystifikation.

Jag grälar alltså en hel del med den här boken. Men för att tala med Anyuru: ”Varför drömma om en värld utan friktion, utan kompromisser.”