Kultur

Anteckningar för att se nuet

Kultur ,
Foto:
Author Joan Didion accepts the 2007 Medal for Distinguished Contribution to American Letters at the 58th National Book Awards in New York, Wednesday, Nov. 14, 2007. (AP Photo/Seth Wenig)

Joan Didions anteckningar om 1970-talets USA kan hjälpa oss att se nuet tydligare, tycker Maria Store.

Anteckningar

Genre: Prosa

Författare: Joan Didion

Översättning: Magdalena Sørensen

Förlag: Atlas

Det kunde kanske ha blivit ett reportage. Joan Didion och hennes make, författarkollegan John Gregory Dunne, bestämmer sig för att bila runt en månad i den amerikanska södern, i tryckande sommarvärme, utan någon särskild plan. Året är 1970. Didion skriver av samtal hon hör på tvättomaten, läser skyltar och anslag, stannar till på en nedgången reptilfarm, lyssnar på radio och frågar människor på gatan varför de gör som de gör. Mycket annat, som hon borde göra för att vara en god journalist, får hon inte riktigt till. Hon går inte på den där husmorstävlingen i Cleveland, och hon lyckas aldrig hitta William Faulkners grav.

Som New York-bo (ursprungligen kalifornier) och intellektuell har Didion en utomståendes blick på det som möter henne i det gamla södern: i Louisiana, Mississippi och Alabama. Hon noterar krasst att hennes mest bestående intryck av New Orleans är besattheten av ”ras, klass, stil och bristen på stil”. Annars är hon sparsam med den sortens öppna kategoriseringar. Hennes tillvägagångssätt går mest av allt ut på att lyssna på människor när de yttrar sig om historia och framtidsvisioner, om politik och samhällssyn.

I bokens korta avslutande del, med reflektioner från en resa till Kalifornien 1976, monterar författaren effektivt ner sin egen bild av sin egen uppväxt. Kalifornien är hennes del av USA, den plats där hon tycker att saker ser ”rätt” ut, men också inför detta känner hon ett motstånd, ett behov av att fråga sig varför saker blir som de blir.

Joan Didion odlar ett ovanligt genomsläppligt språk, en #nofilter-prosa utan inställsamhet. Det är upp till läsaren att fiska upp undertexten och fråga sig vad hon egentligen menar. Hon kan till exempel skriva, om skillnaden mellan södra och västra USA: ”I Södern är de övertygade om att deras historia har befläckat platsen med blod. I väst tror vi inte att något vi gör kan befläcka jorden, eller förändra den, eller alls påverka den.” Det är den sortens tankar som det tar tid att bli klar med.

Allt i ”Anteckningar” är förstås inte lika angeläget, och boken är heller inte lika njutbar att läsa som Didions mer genomarbetade essäböcker. Somliga bitar är mest utfyllnad, synliga tecken på att detta verkligen är en anteckningsbok som inte ens blev till ett reportage då när det begav sig. Samtidigt är den ett exempel på att det vi ibland behöver för att se nuet tydligare är att ta ett litet steg åt sidan, eller bakåt. Läsa Didions intervju med mannen som säger: ”Det är fortfarande två generationer kvar till jämlikhet”, och fråga oss vad som egentligen har åstadkommits på 47 år.