”Angel has fallen”: Oväntat stark dussinaction
Angel has fallen
Action
I rollerna: Gerard Butler, Nick Nolte m fl
Regi: Ric Roman Waugh
Först räddade han Vita huset från terrorister i ”Olympus has fallen”, sedan en premiärministerbegravning i ”London has fallen”. Nu är Secret Service-specialisten Mike Banning (Gerard Butler) tillbaka en tredje gång för att skydda sin älskade president (Morgan Freeman) i ”Angel has fallen”. Och rentvå sig själv från anklagelser om mordförsöket på densamme.
Kalkonradarn ger omedelbart höga utslag. Gerard Butler (”300”) är som en fattigmansversion av Bruce Willis och ”Fallen”-filmerna som fattigmansversioner av ”Die hard”, med en komplott-orienterad intrig från Hollywoods mest klichénötta reservdelslager och mer förutsägbar än att Borås Energis nya kraftvärmeverk skulle spräcka sin byggbudget.
Märkligt nog upprätthåller filmen ändå viss spänning. Alla inblandade tycks svårbegripligt engagerade, trots fjättringen vid en historia som berättats tusentals gånger förut. Skådespelarna låter som att de verkligen menar sina platta repliker. Både foto och klippning är hyfsat vital.
Manusets tappra försök att göra en särskild händelse av mötet med Mikes far (Nick Nolte) renderar inte precis ett likartat ståpälsögonblick som, säg, när Sean Connery dök upp som Indiana Jones pappa. Istället reagerar man med ungefär samma intresse som om kassapersonalen på ICA hade introducerat sin farsa när man är där för att hämta matkassen.
Med det sagt bjuder Nolte på otippat starka skådespelarögonblick av en kaliber som dylik dussin-action näppeligen förtjänar. Han får rollfigurens anti-krigs-attityd att, i sammanhanget, kännas uppfriskande genuin trots det komiska i att han sekunden senare spränger skurkar i luften med Vietnamveteran-inlärda gerillataktiker. Bakom allt generiskt pang-pang är denna vapenskramlande b-film också laddad med en tilltalande måltavla i siktet: små män med stora vapen som handlar i död och enbart utifrån sin egen futtiga äregirighet.
