Amason räds inte glättigheten

I centrum vilade Amanda Bergmans trollbindande sång, melankoliska melodier och murriga arrangemang. Progg i popförpackning, liksom. Gott nog, ansåg branschjuryn som belönade debuten med en Grammis i kategorin Årets album nästföljande år.

Ytterligare en EP och några mindre projekt följde, men sedan dess har familjeliv och andra bandprojekt upptagit en stor del av medlemmarnas fokus. Tills nu när de är tillbaka med sin största satsning någonsin. Ett dubbelalbum uppdelat i två släpp, varav ”Galaxy I” är först ut. Våren 2020 följer den kompletterande ”Galaxy II”.

Just nu får vi alltså nöja oss med en del av helheten, och inte heller denna gång är det sagan om en supergrupp som berättas. Jämfört med föregångaren så bjuder däremot ”Galaxy I” på en mer pastellig repertoar. Synthmattor, lekfulla körer, melodislingor, rytmer och beats som bygger upp känslan av något större och lättare. Allt detta innebär en tacksam kontrast till Bergmans jordnära röst men även till det släpigt melodiska i musiken.

För däri vilar fortfarande kärnan. Det blir som mest tydligt i spår som ”Marry me just for fun”, ”You don’t have to call me” och ”Benny”. Däremellan så kryper gruppens dragning till progg, jazz, och saxofoner fram, när Gustav Ejstes tar täten i ”Samlaren” och ”Tre karameller”. Effektfull brytning, men framförallt den sistnämnda känns onödigt babblig. Lekfullhet och dynamik i all ära, men de blott åtta låtarna ger ett förhållandevis begränsat utgångsläge.

I stort känns ”Galaxy I” dock som ett angenämt och stabilt hantverk där Amason å ena sidan värnar sin musikaliska identitet och å den andra tar steg i helt nya riktningar. Men, vem vet, kanske faller allt på helt annan plats när vårens tvillingproduktion släpps?