Kultur

Recension: Älskade, hatade syster

Kultur Artikeln publicerades
Agnes Lidbecks fick Borås Tidnings Debutantpris i februari i år. Nu är hon tillbaka med en ny roman.
Agnes Lidbecks fick Borås Tidnings Debutantpris i februari i år. Nu är hon tillbaka med en ny roman.

Förra årets hyllade debutant Agnes Lidbeck är tillbaka med den svåra andraboken, romanen ”Förlåten”. Lena Kvist har läst en roman med skärpa och stil.

fakta

Förlåten

Roman

Författare: Agnes Lidbeck

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Syskonskap. Den längsta relationen i livet – och kanske den sårigaste?

Jag kan inte påstå att jag egentligen vet något om saken, jag har själv inga syskon.

Men för varje gång i livet jag önskat mig en syster har omvärlden visat mig att det kanske inte är så drömhärligt ändå. Vuxna syskon mäter sig med varandra, konkurrerar om föräldrarna, kommer ihåg oförrätter i evighet. Jag hör dem använda varandras liv som måttstockar på hur de själva aldrig ska bli: inte pengagalen som A, inte lat som B, inte pedant som C eller lika slarvig som D.

Eller, som i Agnes Lidbecks romanfigurers fall: Maria vill inte bli en upptagen och ensam karriärist som storasyster Ellen; Ellen vill inte bli en fattig ensamstående mamma med tjocka överarmar som lillasyster Maria.

Det hemliga, det som familjen inte vill tala om, är flickornas storebror Jakob som hängde sig i badrummet.

Agnes Lidbeck är en listig boktiteluppfinnare, dubbeltydig. Debutromanen ”Finna sig” kunde tolkas som ”finna sig i” eller, lite mer poetiskt,”hitta sig själv”. Nya ”Förlåten” kan tolkas som ursäktad, eller om man betonar första stavelsen som ”skynket som döljer det hemliga”.

Det hemliga, det som familjen inte vill tala om, är flickornas storebror Jakob som hängde sig i badrummet. Troligen finns det också fler hemligheter i familjen, skamliga.

Med till synes enkla, nedtonade medel skriver Agnes Lidbeck liv i Ellen och Maria och i deras omgivning. Hon gör det stilfullt och korthugget, med meningar som: ”I en privilegierad barndom utspelar sig konflikterna i vackra miljöer.”

Berättelsen växlar mellan Ellens och Marias perspektiv och mellan barndom och nutid.

I barndomen finns smultron, solvarma klippor, verandatrapp och fruktträdgård. Men också föräldrarnas ständigt hotande skilsmässa och den nyvakna sexualiteten hos de unga flickorna, en sexualitet som i Lidbecks tappning känns mer som ett hot än som ett löfte.

I nutiden är systrarna i yngre medelåldern och deras pappa har just dött. De måste åka tillbaka till sommarhuset på skärgårdsön, de måste samarbeta och när röjningen är klar ska huset säljas av en mäklare som påminner Ellen om ett citat hon sett på en plansch: ”Ditt leende är din logotyp.”

Hu. Man ser mäklaren framför sig. Han är blank.

Jag läser alla nya svenska författarskap och tänkte genast när jag slukat Agnes Lidbecks debut ”Finna sig” förra året att den var början på något ovanligt starkt.

Faktiskt är Agnes Lidbecks humor ganska ofta närvarande i texten. Hon genomskådar samtidens ytlighet, hon förkastar den – i nästa ögonblick förlåter hon allt och får läsaren att skratta mitt i allt elände.

Jag läser alla nya svenska författarskap och tänkte genast när jag slukat Agnes Lidbecks debut ”Finna sig” förra året att den var början på något ovanligt starkt. Jag tolkade den som en feministisk skildring av kvinnors villkor: förväntningarna på en fru, mamma, vårdarinna. Självklart – och irriterande nog – ville inte Agnes Lidbeck gå med på det, hon säger det handlade om mänskliga villkor.

Säkert skulle hon säga samma sak om ”Förlåten”: att det handlar om familjerelationer, inte om systerskap.

Anna i ”Finna sig” och Ellen och Maria i ”Förlåten” har hursomhelst gemensamt att alla tre kvinnorna är så mänskliga och vardagliga att de ger läsaren möjlighet att identifiera sig, samtidigt som de är dåliga förebilder för oss alla. Faktiskt mycket befriande.

Om ”Finna sig” var en riktig knockout är ”Förlåten” en högst värdig uppföljare. Inte riktigt lika högkoncentrerad som debuten, men den har skärpa, stil och kommer att stanna kvar i bröstet länge.