Agrell kastar ljus över spionernas skuggvärld
Redan rubrikerna på tre delar visar hur yrket har utvecklats från urminnes tider fram till våra dagar; från ”Spejare och kunskapare” via ”Officerare och akademiker” till ”Byråkrater och teknokrater”. Bokens tyngdpunkt ligger förvisso på underrättelseinsamlandets dramatiska utveckling från 1800-talet fram till våra dagar, men Agrell gör dessförinnan flera intressanta nedslag i historien före detta för att skildra framväxten av det som den australiensiske författaren Phillip Knightley (mest känd för boken ”Krigets första offer är sanningen”) har kallat för ”the second oldest profession”. Redan antika imperier som faraonernas Egypten och det aggressiva Assyrien hade särskilda underrättelsesystem bestående av spejare och kurirer för att kartlägga hot och möjligheter i omvärlden, skydda den inre säkerheten och förmedla känslig information. Vid faraonernas hov ansvarade en särskild ämbetsman med titeln ”faraos ögon och öron” för underrättelse- och säkerhetstjänsten.
Vidare låter Agrell läsaren följa med till 1500-talets England, där drottning Elisabets underrättelsechef Sir Francis Walsingham briljerade i kampen mot spanjorerna, med hjälp av kryptografi, förfalskningar och tjuvläsning av förseglade brev.
Ingående skildras hur de moderna underrättelsetjänsterna växer från på 1800-talet och med hjälp av tekniska nymodigheter får olika skepnader under 1900-talets bägge världskrig och kalla kriget.
Agrells redogörelse för spioneriets framgångar och misslyckanden är på samma gång en katalog över tidlösa dilemman, till exempel när underrättelsefolk talar för döva öron (som i Israel före Yom Kippurkriget 1973) eller när delar av den östtyska säkerhetstjänsten Stasi var så upptaget av att samla in så mycket information om de egna medborgarna att de inte såg skogen för alla träd och blev tagna på sängen av murens fall. Andra exempel är när man först i efterhand förstår avgörande rapporters betydelse, som när CIA missade att ta viktiga varningssignaler före 9/11 på allvar. Boken lyfter också fram stora spioneriframgångar som hur ryssarna lyckades infiltrera det amerikanska atombombsprojektet och britternas lyckade signalspaning mot Tyskland under andra världskriget.
Agrell är landets största auktoritet på spionage- och underrättelsehistoria och den här boken är troligen den första översiktliga genomgången på svenska, åtminstone i modern tid. Det enda som möjligen förvånar lite är att Napoleons legendariske polismästare Joseph Fouché inte har fått plats i boken och att den sovjetiska lyckade rekryteringen av mullvadar såsom Anthony Blunt och Kim Philby blir relativt styvmoderligt behandlad. "Det dunkla pusslet” är en lyckad, lärorik och inte minst välskriven bok, om ett spännande och högaktuellt ämne.
