lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
TT kultur 2010-02-03 | Uppdaterad 2010-02-03
Sofia Rapp Johansson dröjde kvar i det outhärdliga. Med språklig precision skrev hon en diktsamling om incest. När Åsa Widéen nu gör teater av "Silverfisken" på Teater Giljotin är det med siktet inställt på ljuset. (TT)
Sofia Rapp Johansson dröjde kvar i det outhärdliga. Med språklig precision skrev hon en diktsamling om incest.
När Åsa Widéen nu gör teater av "Silverfisken" är det med siktet inställt på ljuset.
"Det är oerhört att det är så bra" skrev en recensent om själva diktsamlingen. Sofia Rapp Johanssons självbiografiskt färgade diktsvit "Silverfisken" kom 2007, och gjorde ont att läsa. Fialiten utsätts för det onämnbara, det absolut värsta. I hemmet, i vad som ska vara det skyddslösa barnets säkraste plats, blir hon en söndertrasad silverfisk. Hon blir penetrerad och torterad, av ett vedervärdigt kreatur, en far.
Författaren fick Katapultpriset samtidigt som många fann läsningen outhärdlig, inte på grund av litterära brister, utan för att hon förmådde rimma så bra om något så hemskt.
Skådespelaren Åsa Widéen kunde inte släppa boken. Djupt gripen av författarens förmåga att skapa en egen språkvärld, bestämde hon sig så småningom för att göra en teatermonolog.
Åsa Widéen har gjort den texttrogna bearbetningen. Andreas Ottomar Nilsson har kommit med synpunkter men också regisserat uppsättningen som de talar om som en gemensam skapelse.
Båda har ett förflutet på Teater Terrier i Malmö. På Teater Giljotin i Stockholm har de byggt en arenascen; åskådarna sitter runtomkring. Åsa Widéen kan byta perspektiv och inta pappans röst, men iscensätter aldrig några övergrepp.
Texten i sig är mer än tillräcklig, om än en utmaning att gestalta. Med hjälp av Pippiperuken blir hon Fialiten; med morakniven fasttejpad runt benet hennes pappa.
Lika mycket som "Silverfisken" är en berättelse om snusbrun saliv och sprättade ben ger den också röst till en överlevare.
På Teater Giljotin möttes de genast av intresse för sitt projekt, värre var det hos institutionsteatrarna. Från Malmö stadsteater, där Åsa Widéen tidigare arbetat, fick de inget gensvar.
Fullt beredda på publikens reaktioner kommer de att finnas kvar efter varje föreställning.
Mycket intressant ämne som tyvärr dränks av effekter och musik under föreställningen. Man ska klart göra det lite speciellt men i det här fallet var det för mycket. Själva historien i sig hade räckt gott och väl utan hög musik och film sekvenser. Vissa delar var väldigt starka och då brände det till men agerandet känns lite överspelat under ganska långa delar av pjäsen. Förutom detta så var skådespelerskan utmärkt och helt inne i sin roll.
Många i publiken såg tyvärr lite uttråkade ut och man kunde också höra en del negativa kommentarer vid utgången efteråt. Vi deltog inte i samtalet på Cafe Giljotin efteråt pga att pjäsen inte gav tillräckligt med motivation. Tråkigt på ett såndant viktigt ämne och inte värt fullt pris...
Håller inte med föregående kommentar. Tycker det var en pjäs vars vilja var att vattna ur det mest ohyggliga i ämnet och ta fram nya perspektiv så att man fick en del att tänka på.
Tyckte inte skådespelare spelade över , utan lyckades balansera föreställningens alla skiften. Alla borde se denna föreställning. Detta görs inte i stockholm idag
Vet du något vi borde skriva om? Kontakta mig direkt!
Annsofie Andersson
annsofie.andersson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
