Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
onsdag 23 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
onsdag 23 maj 2012
TT kultur 2012-02-01 | Uppdaterad 2012-02-01
Revolutionen i Libyen sköljde över författaren Hisham Matar som en tsunami, och han upptäckte att han är libyer i hjärtat - inte bara på pappret. Men nu, ett år senare längtar han efter sitt riktiga hem - skrivbordet.
Den arabiska våren har skänkt nytt självförtroende till världens muslimer, säger Hisham Matar entusiastiskt. Han kan inte nog understryka vad det betyder att länder som Egypten och Libyen nu blivit en inspirationskälla för västvärlden, i stället för tvärtom. Hans föräldrageneration inspirerades av 68-rörelsen i norr, nu har den arabiska våren fått människor i Madrid och New York att demonstrera.
- Det har inte varit lätt att vara arab de senaste tio åren, för att uttrycka det milt, och självförtroendet för unga araber har tagit stor skada. Det är så hoppingivande att se en ny självkänsla, en önskan att söka kontakt med resten av världen.
- För författare från Libyen eller Egypten är det förstås frestande att skriva den stora historiska romanen som förklarar maktens mekanismer på 600 sidor. Men jag vill något annat, säger Hisham Matar, som i ett försök att förklara beskriver sig som en anarkist i den tyska romantiska traditionen.
"Hur rör en man vid sin älskades kind när han lever under ständigt politiskt hot?" "Hur går en mor med sin son till marknaden?" "Hur lyssnar man till ett musikstycke samtidigt som människor försvinner?" - genom att ställa frågorna kan han berätta något mycket intressantare om vår verklighet, menar han.
- Det är konstnärens sätt att göra uppror, att visa vad som verkligen betyder något. Kärlek och känslor, snarare än maktens mekanismer.
- I början av revolutionen, när ingen kunde rapportera inifrån landet, blev jag vad som närmast kan liknas vid en journalist. Det var inget jag uppskattade. Men jag var tvungen.
- Det var som en tsunami. Ingen kunde ana det, inte ens dagarna innan, och plötsligt satt jag i mitt vardagsrum och såg det som hände. Min första reaktion var att det här ska jag inte säga något om, inte göra något. Två timmar senare skrev jag min första artikel.
- De 33 åren känns som en avgrund, jag måste ta mig över den. Men att resa tillbaka är en enorm risk för mig. De ömtåliga minnena är allt jag har kvar från den tiden. Det Libyen finns inte längre och risken att jag förlorar mina minnen är stor. Men jag riskerar något ännu större om jag inte reser tillbaka.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
