Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
TT kultur 2012-02-17 | Uppdaterad 2012-02-17
Efter ironins guldålder har tiden blivit mogen för satiren, den som ställer krassa realiteter i nytt ljus. Gunna Grähs, barnboksförfattare och illustratör, har samlat sina skarpaste bilder i en ny bok, "Det fräscha alternativet".
- Jag tror folk har tröttnat lite på de där bakåtslickade attityderna som finns i det offentliga samtalet, inte minst i nöjesvärlden, säger hon.
I mars ställer Nationalmuseum ut karikatyrer med ingången att genren blivit lika brännande i dag som den var i början av 1800-talet. Jyllands-Postens Muhammedbilder har gjort även svenskarna medvetna om karikatyrens kraft.
Men den som söker förnyelse ska i stället läsa satiriska serier. Feministiska tecknare som Nina Hemmingsson, Sara Granér och Liv Strömquist har de senaste åren fått ett dundrande genomslag för sin klarsynthet. Strömquist fick nyss Expressens nyinstiftade satirpris Ankan, för "sin fräcka blick på orättvisor".
Även om barnböckerna då liksom nu var hennes huvudsysselsättning illustrerade Gunna Grähs av och till sin samtid för tidskrifter och tidningar som Dagens Arbete, Vi och Aftonbladet.
- Jag gick ut på stan, morrade, trampade och åkte buss. Plötsligt kom jag hem med något ungefär som från en fisketur med metspöet.
Resultatet blev en mängd bilder och serier som hon trodde var för alltid förpassade till byrålådan men som fått ny aktualitet i en tid då ironierna alltmer börjat fastna i halsen.
- För det första tror jag alla genrer tömmer sig. För det andra är det mycket svårare att roa folk med halvsliriga löskokta skämt när man sett rapporter om utförsäkrade och när gamla ligger och dör utan att hemtjänsten hittar in. Sådant förändrar sättet att tänka, vi är mycket mer känsliga som kollektiv än vad vi tror. Vi ger utslag så där som en termometer kan göra.
I dag sticker det fräscha i ögonen även på två av den ironiska generationens galjonsfigurer, Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. När de låter den urbana medelklassen skratta åt sig själv heter föreställningen just "Ljust och fräscht".
- Det är ett slags kannibalism, de äter sina egna, säger Gunna Grähs först, men även hos dem ser hon en rörelse mot något annat.
- Jag gillar de där två. Jag såg Schyfferts föreställning på Berns där han gjorde en liten avbön, han tyckte att han hade varit dum mot Lundell för hans solidaritetskonserter. Då blev jag lite nöjd. Och Fredrik Lindström, han är så där lyckligt omedelbar så honom kan man inte bli förbannad på heller.
- Det är en variant på "Lycko-Pers resa", allt går på tok men blir bra ändå. Konsten är att vända vardagslivet till en framgång, den kan vara så liten att den inte märks i andras ögon, men det gör inget, bara man upplever den själv.
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Victoria Ramalho
victoria.ramalho@bt.se
Telefon: 033-700 07 86