Kultur o Nöje

Vladimir Nabokov: Genomskinliga ting

Kultur o Nöje ,
Vladimir Nabokov.
Foto:

Efter skandalsuccén med ”Lolita” blev Vladimir Nabokov (1899–1977) som författare alltmer besatt av döden. Med kortromanen ”Genomskinliga ting” från 1972 inledde han en 70-talstrilogi där döden inte bara är ett centralt tema, utan utgör själva väven i romanstrukturen.

Genomskinliga ting

Författare: Vladimir Nabokov

Förlag: Modernista

Översättning: Aris Fioretos

Artikeln publicerades 22 maj 2017.

Mot döden finner den åldrande författaren bara ett botemedel, litteraturen, den skapande kraft som bringar ordning och mening i livets och minnets kaos.

Romanen, vars översättning nu äntligen fyller i en stor lucka när det gäller den sene Nabokov på svenska, är på ytan historien om den olycklige och obehaglige Hugh Person och dennes fyra resor till en schweizisk by, varunder han ser sin far dö, mördar sin hustru i sömnen och så småningom dör själv. Men Hugh (”you”) är mest en förevändning, en illustration, en klassiskt nabokovsk försökskanin. Romanen inleds med en betraktelse över att allting bär på en oändlig tillkomsthistoria: det förflutna skiner genom världen. Iakttagelseakten både uppdagar och gör att man drunknar i det som varit. I slutet konstaterar den vid det laget döde berättaren, den distingerat vulgäre författaren “mr. R”, att man med hjälp av tanken, samma “mentala manöver”, också kan övergå från en tillvaroform till annan.

Med dessa två idéer ramar Nabokov in vad litteraturen är för någonting och varför den är motsatsen till död. Här ligger också hans sedvanliga sensmoral: den bittra ironin i det att litteraturen, människans meningsskapande verksamhet, förblir så beroende av den som skriver den. Det vill säga: den mening som vi skapar i våra liv blir sällan bättre, större eller mer intressant än vi själva.

Det är detta som gör det personliga tragiskt. En av Nabokovs litterära förtjänster var att göra berättaren till deltagare, rent av huvudkaraktär. Från ”Lolita” och framåt lägger Nabokov ofta sina historier i munnen på partiska, osympatiska, direkt vidriga män. De huvudpersoner vi möter är offer för deras makt och vi - fångar i deras föreställningsvärldar. Läsaren avkrävs en ansträngning för att liksom se på historien utifrån, själv ägna sig åt meningsskapande.

Det behövs dock ingen ansträngning för att i dag se att den drygt sjuttioårige Nabokovs kvinnoskildringar låter olidligt gubbiga, vilket rätt ut sagt förpestar en stor del av romanens charm och mer eller mindre förstör läsupplevelsen. Därtill är den svenska översättningen behäftad med ett antal egendomliga val och förmår inte alltid fånga den spydiga men likväl kärleksfulla humor som genomsyrar originalet.

Kan man (vill man?) bortse från ovanstående reservationer är det en bok värd att reflektera över. Den visar hur litteraturen uppstår och vad man kan göra med den - men också vad som kan hända om man är alltför mycket sig själv när man skriver.

Våra drömmar och våra mardrömmar skiner igenom allting vi är - också den dagen då vi är borta. Deras mening är synlig endast på ytan, utifrån. Därför, och endast därför, är litteraturen det enda botemedlet.