Kultur o Nöje

Stefan Spjut: Stalpi

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

”Stalpi” tar vid där Stefan Spjut slutade i hans förra roman ”Stallo”. Recenten Lisa M Jagemark har längtat efter att få kliva in i Spjuts nästan kusligt trovärdiga sagovärld.

Stalpi

Författare: Stefan Spjut

Albert Bonniers förlag

Jag har väntat länge på att få kliva in i Stefan Spjuts värld igen. ”Stallo”, romanen där vi för första gången fick möta släkten Myrén och ett Sverige där sagorna kan vara sanna, utkom 2012. ”Stalpi” bygger vidare på samma värld, en plats som jag inte riktigt hann äta mig mätt på i första försöket.

Romanerna utspelar sig i ett Norden som består av djupa, outforskade skogar, trassliga familjer, ett ständigt slaveri under vädrets krafter och människor i utanförskap. Ett realistiskt Sverige till en början, alltså. Men mellan stammarna i granskogen och på de vidsträckta fjällen finns mörka hemligheter. Spjut skriver så man nästan börjar tro att det skulle kunna finnas troll, stallo, på riktigt, och att de verkligen tycker om barn.

Det har gått tio år sedan Susso Myrén tack vare sitt intresse för kryptozoologi, pseudovetenskapen som söker efter djur i folktron i verkligheten, hamnade mitt i en thrillerliknande kidnappningshistoria. Nu är hon helt förändrad och isolerad från omgivningen, ensam i en stuga med bara en ekorre som husdjur. När den så kallade ”sektledaren” Lennart Brösth rymmer från psyket, börjar hennes mor Gudrun oroa sig för Susso på riktigt. Hon ber barndomsvännen Diana att åka till henne, och besöket utlöser en ny serie fruktansvärda händelser, som inte alla kan förklaras med mänskliga naturlagar.

Samtidigt tvingas en mor och son lämna familjefadern Anders i Mellansverige, eftersom han aldrig blev sig lik efter arbetsolyckan som skedde vid förflyttningen av en märklig varg, eller stalpi, ett lulesamiskt ord för ulven. I stället följer han med en ny kvinna norrut, till ett område nära Karesuando där vargstammen frodas men självmordsantalen skjuter i höjden.

Precis som i ”Stallo” korsas också den här berättelsen av många resor, och alla vägar tycks leda mot norr. Det finns återigen ett drag av jakt, som en bil-actionrulle genom landskapen. De långa avstånden förstärker känslan av isolering, och de jagande transportsträckorna ger romanen ett drag av psykologisk thriller. De är dock för utdragna ibland, och det är snarare skräckinslagen som gör den här fängslande romanen så läsvärd.

Gestalter och varelser ur den samiska folktron blir nämligen kusligt verkliga när Spjut skildrar dem. Utan att vara för tam, utelämnar berättelsen precis lagom mycket till fantasin och i de realistiska, igenkännbara miljöerna blir allting verkligare. Ja, det blir nästan … trovärdigt.