Kultur o Nöje

Stefan Eklund: Bilder av livet och döden

Kultur o Nöje ,
Lars Noréns ”Stilla liv” på Dramaten är en pjäs helt utan ord.
Foto:
Foto:

Lars Noréns senaste ordlösa pjäs ”Stilla liv” är ett försök att förstå livet och döden. En föreställning att bära med sig, tycker Stefan Eklund.

Artikeln publicerades 15 maj 2017.

Lars Noréns pjäs ”Stilla liv” är ett ordlöst fotoalbum om människans livsvillkor.

Scen efter scen bläddras fram. Död, liv, sexualitet, förtryck, barndom, åldrande – allt finns med, spelande mot en fond av intighet. Det är teater med så många ingångar att det är svårt att formulera en tydlig upplevelse av den. ”Stilla liv” sköljer över sin publik, mäktigt och rytmiskt som ett evigt hav. Det är en föreställning att bära med sig, att stöta sitt eget liv mot.

Vad händer på scenen? Under två timmar och 40 minuter får vi följa ett sekel, från ett fattigt bondesamhälle i det tidiga 1900-talet in i moderniteten, in i vår egen tid. Tolv vuxna skådespelare och åtta barn gestaltar historien i snabba klipp utan repliker. Återkommande är ögonblicken när fotografier tas. Det och pjäsens titel (en svensk översättning av konstgenren Stilleben) ger oss en fingervisning om vad Lars Norén vill göra – han vill ge oss bilder av den tid som har format oss, bilder att reflektera över.

Det är en illusionslös gestaltning av mänsklig oförmåga och vanmakt vi får se. Längtan efter kärlek förbyts i svek, längtan efter frihet i förtryck. Döden är återkommande, liksom det utsatta barnet. Den som har följt Lars Noréns dramatik genom åren känner också igen en del specifika inslag: en moders död i cancer, alkoholiserade fäder, utnyttjade barn, mentalsjukhusets interiörer och repetitiva tillvaro och en saxofon – men med ett missljud, långt från de mjuka svängiga jazztoner saxofonen hade i hans tidiga 80-talspjäser.

De samhälleliga förändringarna finns inte explicit på scenen, de antyds bara – några röda förstamaj-fanor vimlar förbi vid ett tillfälle, till exempel – utan fokus ligger på den mänskliga existensen, i relationernas omöjlighet, i strävandet efter ett meningsfullt liv.

Att tala om enskilda skådespelarinsatser låter sig knappast göras. Men det är en ensemble som har hittat in i den norénska idén och agerar så skickligt att man sakta men säkert vaggas in i det repliklösa skeendet och faktiskt snart glömmer bort att inga ord sägs. Jag tror att det beror på att man inte försöker kompensera det ordlösa med ett överdrivet kroppsspråk. De starka känslorna antyds oftast bara – i en snabb gest eller ett hastigt förtvivlat ansiktsdrag.

Är det paradoxalt att den Lars Norén som under 2000-talet har publicerat tre tegelstenar till dagböcker, där livsbetraktelserna väller fram i vackra vardagliga ordmassor, presenterar en pjäs utan ord?

Nej, egentligen inte. Det som inte går att göra med litteraturen är möjligt med teaterkonsten. Och tvärtom. Konstant är bara våra försök att förstå livet och döden.

Stefan Eklund

Fotnot: Stilla liv spelas på Dramatens scen Elverket i Stockholm t o m 8 juni.