Kultur o Nöje

Spretigt Mando Diao utan Gustaf Norén

Kultur o Nöje
Nytt – och gammalt – band. Även om ”Good times” är en stark skiva, är det magiska som Mando Diao var borta med nya konstellationen.

Mando Diao levererar både guldkorn och hissmusik på ”Good times” som är bandets första album utan frontmannen Gustaf Norén.

Mando Diao

Album: Good times

Bolag: BMG

Artikeln publicerades 10 maj 2017.

”Jag och Björn är som två stenar som slås mot varandra och skapar en gnista. Den gnistan är Mando Diao. För mig finns inte Mando Diao längre”. Det deklarerade en febrig Gustaf Norén i tv-programmet Breaking News några timmar efter att pressmeddelandet som bekräftade hans avhopp släppts. Det var senvåren 2015.

Nu, nästan två år senare, har vi ett färskt albumsläpp och Norén är utbytt mot gitarristen Jens Silverstedt. Men hur låter gruppen utan andra halvan av den legendariska låtskrivarduon? Finns Mando Diao kvar?

Det kaxiga bandet slog igenom i början av 2000-talet som ett renodlat rockband med dansvänliga melodier, älskade av fans för sin råa energi och de uppkäftiga frontmännen Björn Dixgård och Gustaf Norén. ”Good times” är första skivan från Borlängerockarna på tre år. Där det näst sista albumet ”Infruset”, en tolkning av Gustav Fröding, gjorde att gruppen letade sig in i folkhemmen och blev ett band som uppskattades av fler än svartklädda rockkids.

Nu har de för första gången skapat utan producent. Bandet har slagit sina musikaliska huvuden ihop och ut kom ”Good times”. Men det är ju som det sägs, ju fler kockar desto spretigare album.

Dixgård och Norén var en legendarisk låtskrivarduo som utmanade och kompletterade varandra, och utan de stadiga parhästarna blir delarna mer utspridda.

Skivan inleds med spröda pianoackomanjerade Break us och fortsätter med All the things, som är ett riktigt guldkorn fullmatad med Mando Diaos dansanta rockriff.

Men bandet vågar sig också ut på discogolvet i funkiga Money och akustiska Hit me with a bottle doftar sommarcountry. Och rockigt inramade Dancing all the way to hell kan vara en ny Black Saturday. Ständigt pendlande mellan riviga låtskatter, menlös hissmusik, ylande gitarrer och soulrökare. Det landar i något svårgreppat som skulle tjäna på att slopa ett par spår.

Slutsatsen är även om ”Good times” är en stark, om än spretig skiva, så gnager det i mig att det magiska som Mando Diao var, är borta.

Känslan när Björn Dixgård och Gustaf Norén står på samma scen, två duellerande frontpersoner med hybris, gjorde bandet unikt.

Att veta att det inte är så längre, gör allt lite tråkigare. Mando Diao finns, men gnistan är borta.