Kultur o Nöje

Skuggdans med Zadie Smith

Kultur o Nöje ,
Foto:

Zadie Smiths femte roman ”Swing Time” är en lysande uppväxt- och vänskapsskildring samtidigt som den tar tempen på samhället i stort. Kristian Fredén låter sig imponeras.

Swing Time

Författare: Zadie Smith

Översättare: Niclas Nilsson

Förlag: Albert Bonniers

Artikeln publicerades 20 oktober 2017.

”Var försiktig med vad du önskar dig – det kan besannas.” Så lyder ett känt talesätt. För den aldrig namngivna huvudpersonen i Zadie Smiths ”Swing Time”, som nu översatts till svenska av Niclas Nilsson, inträffar något som skulle kunna associeras till detta. Till sin lycka utses hon nämligen plötsligt till assistent åt världsartisten Aimee (en fiktiv gestalt som får mig att tänka på ömsom Kylie Minogue och ömsom Madonna). Priset blir att hon själv måste ge upp det mesta – för att inte säga allt – vad gäller egna ambitioner och drömmar.

Parallellt med skildringen av detta exklusiva men ofria liv i stjärnans skugga får vi dessutom följa huvudpersonen från barndomen och framåt. En oerhört viktig person för henne under uppväxten i norra London är kompisen Tracey. Utöver den identitetsproblematik de upplever i att ha föräldrar med skilda hudfärger (huvudpersonen har en svart mamma och vit pappa, Tracey en vit mamma och en svart pappa) har de också båda ett stort dansintresse gemensamt, liksom drömmen om ett liv inom showbusiness. De tillbringar många eftermiddagar tillsammans genom att titta på VHS-kassetter med klassiska sång- och dansnummer, exempelvis filmen med Fred Astaire och Ginger Rogers från vilken boken lånat sin titel. Samtidigt blottar sig snart stora olikheter vilka gradvis kommer att separera dem från varandra. Tracey, som tidigt antar en mer rebellisk attityd, satsar allt på dansen medan huvudpersonen, efter ett ambivalent försök till akademisk karriär, lyckas skaffa sig ett åtråvärt jobb inom musikvideoindustrin. Vid de tillfällen de återses kan det heta: ”Jag kände mig som en gammal dagbok hon hittat i en låda: en påminnelse om en oskyldigare och dummare tid i livet.” Samtidigt gör huvudpersonens mamma politisk raketkarriär medan pappan till mammans förtret försjunker i ”ett torrt sinne för humor och en brist på ambitioner”.

”Swing Time” gör skäl för epitetet samtidsroman. Smith har en speciell förmåga att tydliggöra djupare betydelser under alldagliga erfarenheter. Hon har också en förmåga att formulera sig så precist att man nästan tror henne om att kunna fånga ett helt livsöde i en enda mening. Vare sig det är explicit gestaltat eller mer som en underliggande närvaro finns så genom hela boken ett samhällskommenterande skikt i vilket frågor kring klass, etnicitet, jämställdhet, media och globalisering rör sig. Detta ställs inte minst på sin spets när den ständigt anpassliga huvudpersonen följer med Aimee under ett uppmärksammat välgörenhetsprojekt i Gambia och får uppleva hur det mesta kan förvandlas till en sorts verklighetsfrånvänd dokusåpa i stjärnans närhet. Just anpassligheten hotar huvudpersonens egen identitet och så småningom – alltför sent – drabbas hon av självinsikt om att hon saknat ett eget inre ljus och istället enbart levt som skugga åt andra.

Tydligast av allt är ”Swing Time” en roman om att finna och forma sitt eget speciella sammanhang, eller kanske framförallt om att misslyckas med att göra det. Lika drabbande som årets Nobelpristagare i litteratur har Zadie Smith så ”blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen”. Man bara önskar att någon ville släppa ner en repstege.