Kultur o Nöje

Roman, självbiografi och dokumentär i ett

Kultur o Nöje
Astrid Seeberger.
Foto:

Astrid Seeberger fortsätter att utforska sin familjs dramatiska historia i efterkrigstidens Europa. Hennes nya bok är ett dokumentärt verk med konstnärlig laddning, tycker Maria Store.

Goodbye, Bukarest

Författare: Astrid Seeberger

Förlag: Weyler

Artikeln publicerades 16 september 2017.

I ett kvarter i Bukarest går en kvinna omkring med ett foto i handen.

Med hjälp av en tolk ställer hon samma fråga gång på gång, tills hon själv kan den utantill på rumänska: ”Jag letar efter min morbror Bruno Seeberger. Han bodde på Strada Negustori på femtiotalet …”

Astrid Seebergers förra bok handlade om hennes mammas livsöde. Den nya handlar om morbrodern Bruno, stridspiloten. Om honom sades det att han blev nedskjuten över Stalingrad, men när Astrid som vuxen får veta att det var lögn bestämmer hon sig för att själv försöka följa morbroderns spår.

”Goodbye Bukarest” är självbiografisk såtillvida att författaren berättar om sin egen släkt, och dokumentär såtillvida att den bygger på verkliga vittnesbörd. Samtidigt har boken också prägel av roman, med sitt klingande språk och sin effektivt disponerade intrig.

Seeberger skriver i slutet av boken om ”denna märkliga förmåga som vi människor har, att vi kan bygga skyddsrum åt varandra, mitt i ondskan, mitt i kriget, mitt i förtrycket”. I fånglägrens meningslöshet, som flera av människorna i hennes bok får uppleva, kan ett sådant skyddsrum skapas av musiken från fångarnas orkester, eller några ord av en stor poet, eller en vänskap som tränger igenom en beslutsamt uppbyggd ensamhet. ”Goodbye Bukarest” drivs av en stark tilltro till berättandet och kulturen som goda krafter i en opålitlig värld.