Kultur o Nöje

Religionskritik det svänger om

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Ensemblen i The Book of Mormon är en fröjd att skåda. Inte minst Anton Lundqvist (längst till höger på bilden) – en blivande storstjärna, tycker Stefan Eklund.foto Mats Bäcker
Foto:Mats Bäcker
Ensemblen i The Book of Mormon är en fröjd att skåda. Inte minst Anton Lundqvist (längst till höger på bilden) – en blivande storstjärna, tycker Stefan Eklund.foto Mats Bäcker

Succémusikalen The Book of Mormon har kommit till Sverige. En underbar satir – men här finns också ett tänkvärt budskap, menar Stefan Eklund.

The Book of Mormon

av Trey Parker, Robert Lopez och Matt Stone

Regi och översättning:

Anders Albien

I rollerna

: Linus Wahlgren, Per Andersson, Anton Lundqvist, Samantha Gurah, Peter Gardiner med flera

Scen:

Chinateatern, Stockholm

Till formen är ”The Book of Mormon” en klassisk amerikansk musikal, med maffig musik och mäktiga dansnummer.

Men till innehållet – en sanslöst grov satir, riktad inte bara mot mormonkyrkan utan mot alla religiösa rörelser med totala sanningsanspråk.

Och krocken mellan form och innehåll är alldeles underbar. Det här är den bästa musikal jag har sett på länge. Till slut landar den faktiskt i något tänkvärt som handlar om alla berättelsers goda kraft, så länge de inte missbrukas.

”The Book of Mormon” är skriven av de två männen bakom den tecknade satirserien ”South Park”, Matt Stone och Trey Parker. Att den seriens återkommande drift med alla religioner här har destillerats ner till just mormonkyrkan har nog mer att göra med den kyrkans uniforma uppenbarelse, så tacksam att driva med, än att man är mer skeptisk mot den än mot andra religioner.

Uppsättningen på Chinateatern i Stockholm är den första i ett icke-engelskspråkigt land. På Broadway sattes den upp 2011, i West End 2013 – i båda fallen som prisbelönade succéer.

Handlingen är väl funnen. Ett par unga mormonmissionärer sänds till en by i Uganda för att frälsa de själar som hårt plågade av aids, fattigdom och kriminalitet uppgivet framlever sina dagar. På plats finns redan en grupp mormoner som har misslyckats grundligt med sitt uppdrag.

De två nyanlända, musikalens huvudfigurer, Äldste Price och Äldste Cunningham, är ett icke helt harmoniskt radarpar. Den lyckade guldgossen Price vill egentligen inte dras med sin knubbige, lätt mytomana och gränslöse kollega Cunningham.

Men inte heller Price lyckas omvända byborna. Den som till slut gör det är Cunningham genom att läsa Mormons bok på ett minst sagt fantasifullt sätt. Han ljuger helt enkelt ihop historier, med inslag från ”Star Trek”, ”Star Wars” och ”Sagan om Ringen”(!), som passar bybornas drömmar.

Sedan går allt åt skogen, på ett otroligt roligt sätt, för att mynna ut i den förlösande scenen där en av byborna säger ”men vi har aldrig trott på det där, det är ju bara en metafor”.

Här landar ”The Book of Mormon”, med all sin respektlösa satir full av blinkningar åt samtida populärkultur, i en tidlös teologisk slutsats: välj bort det bokstavstrogna, det stänger in oss, se istället trons berättelser som metaforer för något större, i det finns befrielsen.

Den svenska uppsättningen är mycket välgjord. Anders Albiens regi och översättning fångar väl hela den ironiska tonen och koreografen Siân Playsted har drillat ensemblen till perfektion. Robert Lopez musik har en omedelbar och smittande kvalitet. Det svänger enormt.

Radarparet Price och Cunningham är fint gestaltade av Linus Wahlgren och Per Andersson. Båda har hittat det specifika i sina karaktärer på ett övertygande sätt. Linus Wahlgren har en musikalröst som kan få berg att smälta och Per Andersson använder sin komiska förmåga lyhört och träffsäkert.

Det är i övrigt en stor och övertygande ensemble, den agerar och sjunger så det slår gnistor om det. Jag måste dock lyfta fram ett namn till: Anton Lundqvist, i den viktiga birollen som Äldste McKinley. Sång, dans, karisma – allt finns hos honom. En blivande storstjärna i musikalgenren.

Efter föreställningen står ”riktiga” mormoner på gatan utanför Chinateatern och delar ut Mormons bok till publiken. Med tveksam framgång, tror jag. Den här gången överträffar dikten verkligheten.

Stefan Eklund