Kultur o Nöje

Please kill me – den ocensurerade historien om punken

Kultur o Nöje ,
Legs McNeil och Gillian MacCain.
Foto:

Det blir en skakig resa när musikjournalisten Legs McNeil och författaren Gillian MacCain med allt annat än försiktig hand för läsaren genom punkens historia. Recensenten Mikael R Karlsson hatar den till att börja med.

Please kill me – den ocensurerade historien om punken

Författare: Legs McNeil och Gillian MacCain

Översättning: Dan Andersson

Förlag: Modernista

Artikeln publicerades 20 januari 2017.

Det är en smutsig historia de presenterar, en omskakande berättelse precis så full av knark, våld och sex som man kan förvänta sig. Och mer därtill. Jag hatar den till att börja med.

Ärligt talat blir jag nervös av stilen, hoppigheten och de olika rösterna som jag ömsom känner igen och ömsom nästan känner igen. ”Please kill me” består av 600 sidor citat. Det finns ingen uttalad historia, ingen struktur att följa och ingen analys att hänga upp något på. Jo, det finns en viss kronologisk ordning – det börjar med Lou Reed, Velvet Underground, MC5, Iggy Pop och New York Dolls. Häri ligger ju det amerikanska ursprunget till punken som leder fram till de engelska arvtagarna som så småningom satte själva etiketten.

Det är fult, skitigt och elakt. Undertiteln på ”Please kill me”, ”den ocensurerade historien” är en rättvis beskrivning. Jag har aldrig läst om en lika deprimerande, för att inte säga ynklig samling, rockstjärnor. Knark, knark och åter knark. Spyor och sjaskiga knull. Misslyckade spelningar och dramatiska utspel av groupies, managers och självupptagna rockstjärnor. Det är förstås oemotståndligt efter ett tag.

Nyfikenheten tar över. Sida upp och sida där några av de mest tongivande freaksen i rockhistorien berättar om varandra äcklar mig lika mycket som det fascinerar mig. De sista fyrahundra sidorna slukar jag, övertygad om att det faktiskt är klassisk rockhistoria jag läser. Till och med stilen fungerar.

Jag kapitulerar. Fast det handlar bara om gammelpunk och skitrock så ingen tror något annat. Den som vill ha modern rockhistoria, det som hänt med punken sedan nittiotalet, göre sig icke besvär. Idag är tiden är en annan. Musikerna bättre. De knarkar mindre. De dör mer sällan.

När jag slår igen boken kastas jag tillbaka till ett besök på CBGB i New York för några år sedan. Rockklubben hade givetvis lagt ner. Istället fanns där en svindyr butik som försökte slå mynt av kultstatusen. ”Här slog Sid Vicious Patti Smiths brorsa med en flaska i huvudet”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag kan fortfarande inte bestämma mig om det var bättre förr eller inte.