Kultur o Nöje

"Nostalgi möter vision och landar i värdenihilism"

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

Tjechovs Körsbärsträdgården blir radikalt uppvispad på Göteborgs stadsteater.

Körsbärsträdgården

Göteborgs stadsteater

Författare: Anton Tjechov

Översättning: Lars Kleberg

Regi: Anja Susa

Scenografi: Helga Bumsch

Musiker: Bo Stenholm, Daniel Ekborg, Anders Blad

I rollerna: Mia Höglund-Melin, Jennifer Amaka Pettersson, Ylva Olaisen, Fredrik Evers, Simon J Berger, Hampus Hallberg, Sven-Åke Gustavsson, Emelie Strömberg, Jesper Söderblom

Den blommande trädgården är sedan tretusen år en av konstens, litteraturen och religionens starkaste symboliska bilder. Edens lustgård är bara ett av en mängd exempel. I den latinska litteraturen sågs trädgården som locus amoenus, en plats att älska, men också en plats där man älskar. Tjechov visste vad han gjorde när han i sin sista pjäs valde körsbärsträdgården som symbol för minnesmättad längtan och kärlek men också för en livsstil på väg att gå under då jordägare trängdes bort från den ekonomiska scenen av en ny tids industriellt tänkande exploatörer.

Men när Simon J Berger som den hänsynslöse köpmannen Lopachin klämmer fast hörselkåporna och drar igång motorsågen är det inte bara dekoren som flyger i flisor, det gör också Tjechovs vemodsfyllda pjäs där en improduktiv nostalgi kommer att stå sig slätt mot anstormningen från den nya tidens män. Frågan blir om regissören Anja Susa med sin radikala uppvispning av pjäsen kan få den att landa som uttolkning av den tid som är vår, och som hon uppenbarligen betraktar som helt hemfallen åt värdenihilistisk upplösning.

En av tidens strömningar, knuten till den sorts längtan som den blommande trädgården kan symbolisera, är den konservativt nationalistiska, som längtar till ett folkhem av knätofs- och bullerbykaraktär. En annan är den vision av ett gott samhälle som inger trygghet och lovar en lyckosam framtid som många som flyr från krig och hunger bär med sig. Båda strömningarna är laddade med besvikelser. Anja Susas uppsättning pulvriserar den nationalistiska nostalgin i ett crescendo av kräftäckel och falskt framhackade midsommarvisor.

Ett smart drag, signerat scenografen Helga Bumsch, är att i tre tablåer iscensätta bilder av Lars Tunbjörk, pyrande av folkhemsångest. Under den lutande lyktstolpen på vilken en pil visar mot Diagnosvägen står Simon J Berger och rör sig sakta vid en mikrofon som en dansbandssångare, medan en ensam ung kvinna i rosa angoratröja och tajta stretchjeans lite knyckigt dansar framför honom med sin häxåldriga framtid som en buktalardocka på handen.

Sven-Åke Gustavsson massiva scenpondus passar bra när han gnäller om pengar som godsägaren Pisjtjik. Fredrik Evers gör sig fint som utlevad och av en grym samtid existentiellt mosad godsägarbror. Mia Höglund-Melin har en svår scenisk situation att behärska, att verka totalt icke trovärdig på ett trovärdigt sätt och samtidigt ge karaktär åt en person med, minst, trippla karaktärer kräver resurser som hon visst besitter, men Anja Susa låter henne förbli svåråtkomligt splittrad.

Emelie Strömberg som den dockartat leende husan Dunjasja borde ha träningsvärk i mungiporna, men det blir riktigt ruggigt när en äkta känsla får bryta ner fasaden, fint gjort.

En av de verkliga trotjänarna i Göteborgs teaterliv, musikern Bo Stenholm, har bakom sin bastuba blivit en riktigt porträttlik Karl Marx, lika mycket i takt med tiden när han spelar ånglok som mummelsjunger Internationalen.

Men trädgården, den kan ingen rädda, kanske för att den aldrig funnits.