Kultur o Nöje

Naumanen: ”Vi har lärt oss att rycka på axlarna åt livet”

Kultur o Nöje ,
Foto:
Mac DeMarco – en exemplarisk slacker.
Foto:

Vad är det för fel på att vara en generation slackers?

Artikeln publicerades 23 juni 2017.

Jag har en gruppchatt med mina kompisar som vi döpt till Ledighetskommittén. Namnet kom vi på för någon sommar sedan, under de där varma augustidagarna som alltid tycks komma lägligt till att semestern tar slut.

Vi kämpade hårt för att hålla kvar vid ledigheten. Spelade Chicago i solen efter jobbet, delade en flaska rött på bryggan bakom Grand, tog en weekend i Köpenhamn. Sakta men säkert rann den ur våra händer, och jag minns hur det sista jag ville i världen var att gå till jobbet dagen efter. Hur jag bara ville ligga kvar i den där solstinna salongsberusningen av frihet, för alltid.

Det finns många som stör sig på vår generation. Vi 90-talister som bara latar oss, lever på lånade pengar och pluggar obskyra universitetskurser för att slippa jobba. Vi slackers. Senast läste jag en debattartikel i Expressen där någon 70-talist kallade oss för ”övergödda tonåringar som enligt passet och folkbokföringen ska vara vuxna men som enligt dagens praxis endast klarar av att installera en selfie på Instagram och slappt rycka på axlarna inför livet”.

Rycka på axlarna inför livet. Ja, vad ska vi annars göra?

Det är vi som blev vuxna i Reinfeldts Sverige. Det är vi som fick lära oss att jobb är ett ändamål och inte ett medel. Att det var Arbetslinjen eller Utanförskapet som gällde.

Att få ihop det med en finanskris som gjorde var tredje ung svensk arbetslös var inte det enklaste. Addera till ekvationen en bostadsbrist och en samhällsutveckling där vi sliter ut oss själva och planeten för att göra de rika rikare – är det konstigt att man till slut börjar tvivla?

Vi har lärt oss att rycka på axlarna åt livet eftersom det är det enda vi kan göra för att behålla någon form av vett och värdighet i den här världen.

Men tro inte att det betyder att vi slutat anstränga oss. Tvärtom.

Några dagar efter den där weekenden i Köpenhamn blev jag sjukskriven. Stress sa doktorn, på väg mot utbrändhet. Då hade jag varit frilansjournalist i ett halvår, den ekonomiska osäkerheten tog ut sin rätt. Bara ett par månader tidigare hade jag svimmat vid köksbordet.

Jag är långt ifrån den enda i min generation som blivit sjukskriven på grund av stress eller utmattning. Till och med långt ifrån den enda i Ledighetskommittén. Stress är den vanligaste sjukorsaken i Sverige, och det kryper ner i åldrarna. Vi har barn (!) som blir utbrända på högstadiet, samtidigt som vi gnäller på de som försöker dra i nödbromsen.

Jag hade tur – för mig räckte det med att vara borta från jobbet i två veckor. Men kanske ett år innan jag kände mig fullt kapabel igen, inte längre trött, deppig eller omotiverat omotiverad. Det är en av de viktigaste sakerna som hänt mig. Det fick mig att – precis som många andra – reflektera över varför vi egentligen jobbar.

Numera kör jag på Ledighetslinjen. Jobbet är vad det är – ett medel för att kunna betala hyran och ha råd att göra något vettigt av det som är viktigast: min lediga tid. Mitt liv.

Det innebär inte att jag jobbar sämre. Bara att jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Därför blir jag glad när jag läser en intervju med Mac DeMarco i senaste numret av Sonic. Den 27-årige kanadensaren, som med sitt senaste album ”This Old Dog” befäster sin position som slacker-rockens moderna galjonsfigur, beskriver sitt liv såhär:

”Jag vaknar, dricker kaffe, tar en cigg. Jag sitter lite någonstans. Jag går ut och kollar hur det går med renoveringen och ger dem tummen upp. Sedan sätter jag mig någonstans och chillar lite. Sedan går jag ut igen och ger dem tummen upp. Chillar runt i huset, helt enkelt. Jag vet att jag kommer vara på turné i princip hela resten av året, så jag relaxar nu.”

Mac har en given hedersplats i Ledighetskommittén.

fakta

För övrigt:

… har Mac DeMarco som vana att spela lösryckta covers på några av rockhistoriens största låtar. Det började som ett knep för att fylla ut konserterna och har blivit något av en gimmick. Han har tolkat allt från Limp Bizkit till Rammstein och Burt Bacharach. Den mest återkommande är Metallicas Enter Sandman. Återstår att se vilken pärla han väljer ut till konserten på Way Out West i sommar.

… ser jag Kevin Morby på Pustervik på tisdag.

… är det dags att ta lite ledigt, eller vad säger ni? Hörs till hösten.

Visa mer...