Kultur o Nöje

Mörkaste Star Wars hittills

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

"Rogue one: A star wars story" är den mörkaste filmen hittills i "Star wars" enorma universum. Men för den oinvigde lär filmen vara svår att sätta i ett sammanhang.

"Rogue one: A star wars story"

I rollerna: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn

Regi: Gareth Edwards

När Lucasfilm, och därmed rättigheterna till "Star wars", köptes upp av Disney för några år sedan målade många fan på väggen. Det barnprofilerade storbolaget skulle köra "Star wars" i botten, trodde man. I stället har Disney visat sig vara det bästa för "Star wars" sedan den första filmtrilogin.

JJ Abrams "The force awakens" blev den första filmen efter uppköpet. "Rogue one: A star wars story" är ingen fortsättning på den filmen (den får vi vänta ytterligare ett år på), utan beskrivs bäst som en spin-off.

Det här är alltså en fristående berättelse, men den utspelas i direkt anslutning till 1977 års "Star wars: Episod IV – Nytt hopp". Här får vi veta hur ritningarna till Dödsstjärnan, Rymdimperiets massförstörelsevapen, hamnar i händerna på en rebellgrupp för att så småningom (i "Nytt hopp") överlämnas till prinsessan Leia Organa.

Centralfigur är antihjälten Jyn Erso (Felicity Jones), en halvkriminell ensamvarg som rekryteras av rebellrörelsen. Kopplingen mellan Dödsstjärnan och Jyn är hennes far, vetenskapsmannen Galen Erso (Mads Mikkelsen). För länge sedan kidnappades han av Imperieofficeren Orson Krennic (Ben Mendelsohn) för att arbeta med vapenkonstruktionen. Nu har Galen skickat rebellrörelsen information om Dödsstjärnans svaga punkt.

I "Rogue one" har de mer polerade beståndsdelarna från "Star wars"-serien rensats bort. Resultatet är en lågintensiv film där kriget och fotsoldaterna står i fokus. Ledmotivet för regissören Gareth Edwards ska ha varit klassiska andra världskrigsfilmer, och visst märks det när stridsscenerna rullar igång. Våldet är inte explicit skildrat – men med sina många sprängattentat, terrorattacker och utdragna markstrider är "Rogue one" knappast en film för den yngsta "Star wars"-publiken.

Det är tydligt att Edwards själv är en beundrare av serien. Likt JJ Abrams lyfter han in mängder av referenser till fansen att gotta sig åt.

Värre blir det för den oinvigde. Utan förkunskaper blir det antagligen svårt att sätta in "Rogue one" i det större sammanhang där den, hur fristående den än vill vara, ingår. Och då blir till slut alla de där utdragna actionscenerna där rymdskepp krigar och soldater slåss ganska träliga att se på.