Kultur o Nöje

Medryckande historia där språket får stå tillbaka

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:

Flerfaldigt prisbelönta Anne Swärd är tillbaka med sin fjärde bok. En roman om krig, kvinnor och väl förborgade hemligheter. Kulturskribenten Felicia Stenroth har läst en episk och spännande roman.

Vera

Författare: Anne Swärd

Förlag: Albert Bonniers

Romanen ”Vera” tar sin början i ett vintrigt skärgårdsbröllop. Året är 1945, hushållerskan Vanna snör korsettens liv allt hårdare om sjuttonåriga Sandrines gravidmage. Kanske är det därför förlossningen sätts igång, medan Sandrine fortfarande kan höra bröllopsgästerna genom väggarna. Hennes nyblivne man Ivan Ceder är läkare och hjälper till att förlösa barnet som omöjligt kan vara hans. "Vad ska man vara orolig för när det värsta redan har hänt" tänker Sandrine och jag förstår att den högborgerliga familjen inte blivit hennes räddning. Innan dess: "Dagar utan framtid, kriget handlar om att lära sig vänta".

Bakom det slitna draperiet i hemmet i Frankrike betraktar Sandrine fågelbroderierna. "Hur frestande det än var att börja dra i någon av de lösa trådarna när man låg i den varma natten och inte kunde sova, ångrade man sig snabbt - varje gång försvann ju en fågel för alltid."

”Vera” skrivs fram med två tidslager, Sandrines uppväxt i Marseilles hamnkvarter under kriget och efteråt i Stockholm på Strandvägen. Från att ha spritat ärtor och spräckt ved blir Sandrines funktion i Sverige att vara Ivans fru. Trots att brösten börjar rinna när hon hör Veras gråt ska hon inte amma. Hon ska vara passiv och vacker, hon ska vara till för Ivan, fast han inte vill ha henne. Sandrine har med flykten och klassresan förlorat sin person och gjorts till kropp. Passiviteten leder in i en sömnlös depression, som Vannas mjuka händer och varma bad inte råder bot på. Innan dess finns berättelsen om Sandrines förälskelse i den judiske mannen Levi, hennes längtan efter hans kropp och värme.

Kan man någonsin veta vem någon är? Anne Swärds karaktärer är höljda i mörker. Jag tror på berättelsen, även om jag inte alltid tror på språket. Prosan fungerar som en ficklampa i mörkret. Med säker hand riktar Swärd ljuset mot en ny karaktär precis när jag tror mig veta hur berättelsen ska fortlöpa. Dialogen är återhållsam, men miljöerna och detaljerna får ta stor plats och det är just den balansen som är avgörande för att den intrigmättade berättelsen i sin storslagenhet ändå blir trovärdig och spännande. Swärd har inte för avsikt att låta Sandrine förbli passiv. Den lust och längtan som finns någonstans djupt inuti släpper henne till slut fri.