Kultur o Nöje

Med gasen i botten mot konstnärslivet

Kultur o Nöje ,
Marianne Lindberg De Geer gör debut som romanförfattare och håller högt tempo.
Foto:

Ett gripande innehåll om ett konstnärskap i tillblivelse som borde ha lagts varsammare i sin romanform. Det anser recensenten Jimmy Vulovic om konstnären Marianne Lindberg De Geers hektiska romandebut.

På drift

Författare: Marianne Lindberg De Geer

Förlag: Brombergs

Artikeln publicerades 26 augusti 2017.

Trots en relativt sen debut som konstnär har Marianne Lindberg De Geer länge och djupgående hunnit utforska många av konstens möjligheter. Nu har turen kommit till ett utforskande även av romankonsten. I debutromanen ”På drift” får läsaren i hisnande fart följa huvudpersonen Mona, vars liv förefaller vara väldigt likt författarens, från en känslomässigt sett mycket svår barndom till det uppvaknande konstnärskapets frihet och det första barnets födelse.

Monas livsresa går från en svensk småstad under 1950-talet med en alkoholiserad och deprimerad mamma och en alldeles för tidigt förlorad pappa. Därifrån går resan via en språkvistelse i Västtyskland under 1960-talet till au pair-tillvaro i London under samma årtionde, där diverse pop- och rockkändisar vimlar förbi. Sedan blir det utbildning och arbete på så kallat mentalsjukhus utanför Göteborg samt slutligen en konstskola och lite andrum i konsten under 1970-talet samt i moderskapet. Det hela är innehållsligt sett väl sammanhållet och till övervägande del rakt berättat, alltså i tur och ordning från början till slut.

Ett övergripande omdöme om romanen är att det är väldigt hektisk läsning, för att inte säga stressig. På gott och på ont. Men för att göra Marianne Lindberg De Geers roman rättvisa måste den delas upp mellan innehåll och form. De båda aspekterna bör väl i och för sig så obemärkt som möjligt egentligen smälta samman för att romanläsning ska bli så givande som möjligt. Men i det här fallet är det ena så pass givande, samtidigt som det andra tycks aningen ofärdigt, att dessa två aspekter nog bäst behandlas var för sig.

Marianne Lindberg De Geer gör skäl för den från Jack Kerouacs klassiker ”På drift” lånade titeln. Mona är verkligen på drift, eller ”On the road”, en stor del av romanen. Det är hon på många olika vis. För det första gestaltas en resa bort från den alkoholiserade och depressiva mamman. Det leder ut i Europa, det vill säga ut på rent fysiska resor. Skildringen av Monas kamp för att frigöra sig från mamman, som kan sägas ha orsakat pappans för tidiga död, är gripande. Mona vill visserligen bort, men någonstans under hennes stålsatta yta hörs samtidigt ett desperat rop på mamman. Särskilt drabbande är det att få ana hur mönstret av moderns alkoholproblematik börjar ta form också i Mona.

En annan resa är den in i konstnärskapet. Två av mina favoriter bland de många bildningsromaner som slutar i konstnärskap, eller i alla i en vag insikt om att inte bli det som omgivningen förväntar sig, är James Joyces ”Porträtt av konstnären som ung” och Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”. Utan jämförelser i övrigt så kan det i alla fall konstateras att Marianne Lindberg De Geers romandebut vilar i en tung tradition då hon gestaltar hur Mona går från att göra det som förväntas (att vara en fin flicka, att lära sig språk, att passa in, att förälska sig och underkasta sig mannen, att arbeta på sjukhus och så vidare) till att med konstens hjälp kunna utvecklas och göra upp med den hon förväntas vara.

Ytterligare en resa går rakt in i 1960- och 1970-talets revolterande ungdomskultur. Vi får ingående följa Mona under au pair-tillvaron i London. Det är en befriande frigjord tid, mycket sex, droger och rock n roll med andra ord. Fast alltid på männens villkor. Mitt i den unga kvinnan Monas frigörelseprocess där namn som Mick Jagger, Keith Richards, Paul McCartney och Eric Burdon hastigt passerar revy finns den lilla flickan Mona kvar. Särskilt tydlig blir hennes desperation, mitt i all glädje, under en vild Londonbilfärd tillsammans med bland andra artisten Donovan: ”Wow, de skriker rätt ut och Mona reser sig, intar Donovans plats i takluckan, sträcker ut armarna och skriker m-a-m-m-a-a-a.”

Den fjärde resan går in i det egna moderskapet. Det är tillsammans med konstnärskapet en räddande hand då hon håller på att falla ner i ett djupt mörker, kanske sin mammas mörker, vilket romanen igenom existerar likt ett mörkt hotande kärr under henne. Och genom Monas moderskap tycks frön dessutom sås till en förbättring av relationen till den egna mamman, även om de också fortsatt lever i helt skilda världar. Inte minst på grund av valet Mona gör då hon blir konstnär. Den världen är främmande för modern och för hela den bakgrund Mona är sprungen ur. Som sagt, jag läser på ett innehållsligt plan den här romanen som ett typiskt exempel på en bildningsroman där bildningsresan styr in i konstnärskapets befrielse. Och som sådan är den väldigt intressant.

Formen då? Jag tror att det snabba tempot och den inre monologstilen också är inspirerat av Jack Kerouacs ”På drift”. Till viss del kan det väl sägas fungera. Tempot är verkligen högt. Lite för högt. Händelse på händelse staplas i en rasande fart. Tyvärr finns det mellan dessa staplade händelser inte så mycket nyansering och reflektion som i alla fall jag gärna ser i romankonsten. Läsupplevelsen blir därmed stressig och ganska enformig. Det rika, gripande och intressanta innehåll som Marianne Lindberg De Geer bjuder läsaren på borde ha placerats varsammare i sin form (eller en helt annan form) än vad som nu är fallet. Ofta uppfattar jag romanen mer som ett manus, ett filmmanus, än som en roman.

FAKTA

Marianne Lindberg De Geer

Född: 1946 i Stockholm, uppvuxen i Köping och Jönköping.

Bor: Stockholm.

Är: Konstnär, dramatiker, regissör och kulturskribent. Hon var under 1970-talet, i rollen som scenograf och kostymör, en del av Nationalteatern i Göteborg och Tältprojektet 1977. Till det ska en lång rad konstutställningar och utmärkelser läggas. Hennes konst har ofta ansetts kontroversiell och orsakat debatt, exempelvis skulpturen ”Jag tänker på mig själv” utanför Växjö konsthall som avbildar en lätt överviktig och en anorektisk kvinnokropp. Det och flera andra verk har vandaliserats, exempelvis kaninskulpturen ”Mate hunting” i Borås. Under 2007 debuterade hon som dramatiker på Dramaten med ”Jag tänker på mig själv” och 2013 regidebuterade hon på Stockholms stadsteater med den egna pjäsen ”Johnny Boy”, vilken har inspirerats av hennes kärleksrelation med musikern Björn Afzelius. ”På drift” är Marianne Lindberg De Geers romandebut.

Bokens första mening:

Utan förvarning stannar pappas Mercedes på grusvägen utanför sommarstället.

Visa mer...