Kultur o Nöje

Mannen som pratade med andar

Kultur o Nöje ,
Ernst Brunner har skrivit en rad historiska biografier. I "Darra" skildrar han Emanuel Swedenborg. Foto: Caroline Andersson

Han lever på kaffe och socker, beskrivs som ruskigt snuskig och talar ofta med de döda. Han ger också upphov till en ny troslära. Ernst Brunner skildrar Emanuel Swedenborgs liv i "Darra".

Darra

Författare: Ernst Brunner

Förlag: Albert Bonniers

Swedenborg levde 1668 till 1772, blev 84 år, hade en trädgård vid Slussen i Stockholm och älskade semlor. Han påstod att han som enda människa såg rakt in i himlen - och gjorde såpass intryck att han är en världskändis som inspirerat allt från Balzac till Jung och Strindberg. Nya Kyrkan som bygger på hans läror, swedenborgianismen, är aktiv i både Skandinavien och USA.

Nu kommer en ny biografi över Emanuel Swedenborg: " Darra" av Ernst Brunner, 750 sidor. Det råder ingen brist på material om Swedenborg, Brunners källförteckning är maffiga tolv sidor lång. Så vad vill Ernst Brunner med sin biografi? Inte djuppsykologisera, enligt efterordet, utan berätta om Swedenborgs liv, ideér och hans tidsålder - utan att ta ställning eller försköna.

Brunner börjar innan Swedenborg ens är ett foster. Första delen handlar om Swedenborgs föräldrar. Den är seg. Ernst Brunner skriver att han moderniserat språket. Det känns inte så. Allt marscherar raskt förbi i en arkaiserande ton, typ " Köttsens gärningar var alltför uppenbara". Det är en blandning av fakta och distans som kan få den bortskämda att tappa tålamodet.

Men! Det blir bättre. Ju äldre och mer känd Swedenborg blev, desto fler kryddstarka ögonvittnesskildringar finns det. Fast vägen dit är kunnig och ibland överdrivet detaljerad (är det verkligen viktigt exakt vem som kom med budet om hans fars död?) så blir det ofta torrt medan Brunner guidar oss på Swedenborgs bana - från rik biskopsson till naturvetare, bergsman och ingenjör, över den vision som får Swedenborg att ägna livet åt att sprida sin kunskap om andevärlden. Han blir känd, omstridd men är ekonomiskt oberoende och kan stå på sig.

Det blir mycket saftigare när Brunner kommer med direktcitat från skribenter som själva mött Swedenborg. Som Johann Cuno. Han mötte Swedenborg när denne var 81 och bodde i Amsterdam eftersom hans skrifter inte fick tryckas i Sverige. Då levde han på choklad och biskvier, var outhärdligt snuskig men ungdomligt spänstig. Enligt egen utsago började han få nya tänder. Cuno skrattar så tårarna rinner över vissa av Swedenborgs visioner: som "över pratet om de små månvarelserna".

Lika roligt är det med detaljer direkt ur Swedenborgs egna verk ( enbart de teologiska var 18 stycken). Visst är hans frodiga beskrivningar av helvetet strålande, där till exempel horkarlar får fortsätta ha sex med horkonor - men svårbegripligt nog bara en gång om dagen?

Det är intressant att hans lära/visioner mottogs med viss sund skepsis trots att han glatt utropade sig själv till Guds företrädare på jorden. John Wesley, metodismens fader, tyckte att man lika gärna kan läsa sagan om Tummeliten som Swedenborg. Men. Trots dessa motsättningar lade Swedenborg grunden till en ny världsbild.

Swedenborgs öde är superintressant. "Darra" är kanske ändå bäst för den som gillar att själv pilla de historiska russinen ur textkakan, än för den som vill komma människan Swedenborg tätt under huden. Och den vore ett toppenbra underlag för den som vill skriva en riktigt gestaltande skildring. Biografier är ju en bred genre, påpekar Brunner själv.