Kultur o Nöje

Lyrisk roman som skimrar

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Josefin Holmström.
Foto:Sara Moritz
Josefin Holmström.

I sin andra roman diktar Josefin Holmström fram en lyriskt berättad historia om ljus, skuggor och mörker. Martin Lagerholm låter sig bländas.

Samuel är mitt namn

Författare: Josefin Holmström

Förlag: Norstedts

I Josefin Holmströms debutroman ”Antarktis” lyckades hon med säker berättarhand gestalta en historia som integrerar mentala processer med vetenskapshistoriska förlopp. Metoden tycks kunna bli ledmotiv i hennes författarskap, ty i sin nya roman ”Samuel är mitt namn” rör hon sig lika självklart mellan den inre och yttre världen, mellan tro och vetenskap, och vet också att knyta samman elementen till en helgjuten och språkligt upphöjd berättelse med hög litterär spännkraft.

I dagtecknade brev berättar här den åldrade titelfiguren själv om sitt livsöde, ända från begynnelsen under andra hälften av 1800-talet då han som föräldralöst och blint barn från någonstans i Europa tas om hand av en svensk sköterska och med henne flyttar till en fattig och kärv avkrok i mörkaste Norrland. Men Samuel visar sig trots sitt handikapp vara ett ovanligt receptivt barn, och som inte bara lär sig navigera i sinnevärlden utan framför allt verkar ha ett pålitligt läshuvud. Prästen i byn uppmuntrar honom till studier, och när miraklet så är ett faktum – ljusets gradvisa återvändande till Samuels ögon – skickas han iväg till självaste Cambridge (där Holmström själv är verksam som litteraturforskare) för att studera elektromagnetism och optik (vad annars?) och utföra avancerade ljusexperiment. Här lär den skygge men akademiskt framgångsrike svensken känna den lika elegant som arrogant högadlige Edward, som blir hans forskarkollega och ende vän. Dramatiska händelser leder småningom Samuel till USA, där han fortsätter sin forskarbana som assistent till Ingenjören – ett ytterst fritt porträtt av den närmast mytiske uppfinnaren och visionäre elektroingenjören Nikola Tesla (jag kan här inte helt befria mig från bilden av David Bowie i rollen som den excentriske vetenskapsmannen, i filmen ”The Prestige”).

Om Samuels barndom i romanens första ”svenska” del kan associera till både Kaspar Hauser (barnets diffusa härkomst) och Rousseaus Émile (prästen som privatlärare), utvecklar sig resten av historien till en något mer konventionell berättelse om en ensam ung mans utveckling och erfarenheter av främlingskap, vänskap och melankolisk längtan, och där även den komplicerade kärleken plötsligt dyker upp runt hörnet.

I den litterära gestaltningen utnyttjar Holmström med elegant pennföring klassiska antiteser som ljus och mörker, förnuft och känsla. Med sin lyriska prosa lyckas hon fint återge hur den unge Samuels värld av beröringar (både smekningar och slag), hörselintryck och dofter blir till skugglika skiftningar, färger och till och med ljus hos den blinde. I halsbrytande sinnesanalogier besjälar hon så tingen för honom, och då förvandlas rentav forskarrön och vetenskapliga teorier om vakuumkammare, strålningsvågor och röntgenkabinett till rena poesin.

Detta hennes ymniga bruk av djärva metaforer och liknelser – med vilka hon raffinerat seriekopplar romanens alla optiska ledmotiv, och som var och en tveklöst är både vacker och välfunnen – leder förvisso till en mättnad i språket som stundtals riskerar att hejda själva flödet i berättelsen. Med detta sagt är ”Samuel är mitt namn” likväl och på det hela taget en skimrande, drabbande och mångbottnad historia om mörker och ljus som härmed varmt anbefalles.