Kultur o Nöje

Lizette Edfeldt: Brännmärkt

Kultur o Nöje ,
Foto:

Lizette Edfeldt debuterar med dystopin ”Brännmärkt”. Annika Koldenius läser en skickligt byggd intrigdriven berättelse som bara blir mer och mer spännande för varje sida.

Brännmärkt

Författare: Lizette Edfeldt

Förlag: Modernista

Artikeln publicerades 26 oktober 2017.

I Lizette Edfeldts debutroman ”Brännmärkt” har jorden drabbats av stora klimatförändringar med efterföljande epidemier. De människor som överlevt bor i något som heter Imperiet. Imperiet är indelat i fyra zoner, och i varje zon är befolkningen uppdelade i tio ranger, där alla har sin speciella funktion. Sjuttonåriga Adeline Theta tillhör en låg rang, rang åtta. Under sina kläder bär hon ett halsband med en amulett som hon fått av sin döda mamma. Hon vet inte vad den betyder, mer än att hon lovat sin mamma att aldrig visa det för någon. Men när hon blir vän med Amabelle Alfa, som tillhör den mäktigaste och rikaste rangen, så leder det till något som får större betydelse än vad de själva förstår just då.

Det går inte att läsa ”Brännmärkt” utan att tänka på andra liknande dystopier för unga (och vuxna!) läsare. Till exempel påminner idévärlden i ”Brännmärkt” mycket om till exempel ”Hungerspelen” – en starkt hierarkisk värld där man föds in i sin rang och inte har möjlighet att ändra den, och där den översta rangen är otroligt rik på bekostnad av de övriga. Både ”Hungerspelen” och ”Brännmärkt” har också en stark kvinnlig huvudperson. Men det är likheter som jag ganska snart slutar att tänka på. För Lizette Edfeldt skapar något helt eget med sin berättelse om Imperiet.

För att en dystopi ska vara riktigt bra måste den kännas trovärdig. Och jag tror helt och fullt på Lizette Edfeldts Imperium. ”Brännmärkt” har ungdomsperspektiv, det genom Adelines ögon vi får se Imperiet genom de människor hon möter och de situationer hon hamnar i. Adeline har en stark kärlek till sina syskon, till sina föräldrar, men också en stark känsla av orättvisa – och till och med upproriskt hat – över att Imperiet fungerar som det gör. Ja, här finns alla rätt sorts ingredienser för genren.

Men genren kräver en bra intrig. Att kunna skapa en trovärdig värld och till den passande människoporträtt räcker inte. De första 50 sidorna i ”Brännmärkt” är lite tröga, det är så mycket information som ska etableras för att läsaren ska förstå världen hen läser om. Men när berättelsen väl sätter fart, så kan jag nästan inte lägga boken ifrån mig.

Ja, det är som att ”Brännmärkt” blir mer och mer spännande för varje sida och de sista sidorna läser jag snabbt, snabbt för att få veta hur det ska gå. Men jag kan inte berätta vad som händer utan att avslöja åtskilliga överraskningsmoment. Så det tänker jag inte. Mer än att Adeline hamnar i en sits där hon tvingas spela ett dödligt dubbelspel och samarbeta med ungdomar utanför sin egen rang för att få reda på sanningen om den amulett som hennes mamma bad henne gömma och för att få reda på sanningen om vem hon egentligen är. Att det samtidigt viskas om ett rebelluppror och att människor försvinner mystiskt ökar förstås spänningen.

”Brännmärkt” är första delen i en serie om Imperiet. Lizette Edfeldt avslutar boken med flera rejäla ”nämen, vad hände nu?”. Och ja, jag bara måste läsa nästa bok för att få veta hur det kommer att gå.