Kultur o Nöje

Teaterdebatt: Låt konstnärerna leda, inte administratörerna

Patrik Franke ,

Kulturpengar förvaltas av ekonomer i stället för av konstnärer. Det är en tragisk utveckling, anser regissören och dramaturgen Patrik Franke.

Artikeln publicerades 22 augusti 2017.

För drygt en vecka sedan skrev forskningsledaren Louise Bringselius på statliga Tillitsdelegationen, en artikel på DN Debatt om hur allt fler organisationer misslyckas med sina uppdrag på grund av svällande administrationer och beslut som fattas allt för långt ifrån kärnverksamheten. Från skrivbordet kan de som sitter högt upp i organisationshierarkierna organisera verksamheter utan att behöva konfronteras med de svåra dilemman och utmaningar som exempelvis en socialhandläggare kan möta i sin vardag. Det är inte utan att jag kommer att tänka på artikeln när jag läser om vad som nu håller på att hända med Borås Stadsteater.

När teatern startade för drygt femtio år sedan, med namn som bland andra Roland Söderberg, Ann Gelbar, Doris Funcke och med Hans Råstam i spetsen, var det idel konstnärer som styrde verksamheten och beslöt över repertoaren. Råstam kanske viktigaste insats som teaterchef var, enligt en av dåtidens recensenter, hans förmåga att skapa en stark och stabil ensemblekänsla. Något som också märktes ute i salongen.

När man tar del av kulturchefen Eva-Lotta Franzéns förslag att omorganisera teatern och fokusera verksamheten på gästspel skönjer man tydligt att Råstams dagar sedan länge är förbi. Istället för att låta konstnärerna utgöra teaterns kärna vill hon flytta över repertoarbesluten, det vill säga de konstnärliga besluten, på administratörer och chefer som helt saknar konstnärliga meriter. I praktiken gör hon just det som Tillitsdelegationen varnar för när man flyttar fokus från frontlinjen, från de medarbetare som dagligen möter kunderna, i det här fallet publiken, och lägger det på dem som sitter vid skrivbordet.

På scenkonstområdet är Borås Stadsteater inte ensam om en utveckling som går åt fel håll; nästan alla konstnärliga institutioner i Sverige börjar alltmer tömma husen på konstnärer. Skådespelarensemblerna blir mindre, chefstjänsterna går till ekonomer och producenter. Kulturpengarna, där en stor del är löner, betalas i huvudsak ut till administratörerna och inte till konstnärerna. Det är en tragisk utveckling som i slutändan kommer att drabba publiken och landets kulturliv.

Om politikerna klubbar igenom Franzéns förslag kommer Borås förlora ett viktigt grundfundament. För vad är en teater om inte en plats dit invånare i en stad kommer för att få sina farhågor och förhoppningar gestaltade och där de kollektivt kan bearbeta det som för tillfället upptar deras sinnen. Det är inte bara en fråga om demokrati – framförallt är det en fråga om rätten till sig själv.