Kultur o Nöje

Kristallklar Kerstin Avemo i La Traviata

Kultur o Nöje ,
Foto:
Den återhållna formen där sopranstämman emellanåt svävar ut i bitterljuva toner får sin kristallklara uttolkare i Kerstin Avemo.
Foto:

Den vilseförda Violetta har hittat tillbaka till Göteborgsoperan där detta drama om heder och äkta kärlek senast sågs och hördes 2007.

La Traviata

Plats: Göteborgsoperan (nypremiär)

Av: Giuseppe Verdi

Dirigent: Giancarlo Andretta

Regi: David Radok

Scenografi: Lars-Åke Thessman

Solister: Kerstin Avemo, Åsa Thyllman, Cecilia Vallinder, Bülent Bezdüz, Åke Zetterström, Markus Pettersson, Mattias Ermedahl, Johan Schinkler, Anton Ljungqvist, Iwar Bergkwist, Thomas Jönsson, Fredrik Helgesson

Artikeln publicerades 10 maj 2017.

Med samma regissör och scenograf men med en ny uppsättning sångare får den sorgliga historien om Kameliadamen av Alexander Dumas d.y. liv på nytt.

Den återhållna formen där sopranstämman emellanåt svävar ut i bitterljuva toner får sin kristallklara uttolkare i Kerstin Avemo. Hon inte bara sjunger rollen väl, hon spelar den också med mycket trovärdig förvandling från glamorös lyxprostituerad till döende hjältinna.

Av kärlek avstår hon från sin älskade Alfredo efter att hans far har klargjort hur illa hennes förflutna påverkar familjen. Just scenen när han besöker Violetta och övertalar henne att lämna Alfredo hör till operans starkaste. Åke Zetterströms barytonstämma i den ljuvligt förföriska, men grymma övertalningsscenen sätter spår. Sann kärlek raseras för hedern skull. Ett aktuellt ämne som samtidigt blir riktigt intressant då Verdi redan i mitten av 1800-talet ställde sig på Violettas sida. Han såg en flicka vars liv var mer svårt än felaktigt.

Bülent Bezdüz som Violettas motspelare gör en blygsammare insats, och hans kostymering i jeans verkar förvirrande i den för övrigt festklädda församlingen som såg ut att platsa i sent 1800-tal. Eleganta kreationer smyckade en talrik kör som bidrog med magnifika insatser. En viktig ingrediens i denna uppsättning blir huvudfigurernas utsatthet, som tydligt kommer fram i scenografin där deras emotionella kamp sker i storslagna men kala utrymmen. Och utanför glasväggarna skymtar det livliga pariserlivet medan Verdis musik pendlar mellan svagaste pianissimo till bullrig vinvisa här under dirigentens följsamma taktpinne.

Just de vackra vals- och dansmelodierna sätter operans glamorösa stämning, medan sorg i människohjärtan genomlevs. En mäktig och omtumlande upplevelse som biter sig fast.