Kultur o Nöje

Konstant intressant - men för kort

Kultur o Nöje ,
Foto:

Läsvärt, men historien i ”Familjen” skulle behöva mer plats, här finns stoff nog för att fylla en rejält tilltagen släktkrönika, tycker Jan Karlsson.

Familjen

Författare: Kjell Johansson

Förlag: Weyler

Artikeln publicerades 12 september 2017.

En lapsus har smugit sig in i Kjell Johanssons nya roman ”Familjen”. I december 1988 far berättarjaget Sigvard med Sasja och hennes dotter Simone till östra Berlin för att hälsa på Sasjas mor Vera. Mellan alla aktiviteter och monument tillbringar de en del tid framför teven, för att njuta av DDR:s framgångar i OS i Seoul. Kruxet är att OS gick i september-oktober.

På något vis är fadäsen en smula kongenial med denna roman som är till brädden fylld av hemligheter, lögner, svek – ibland utredda, ibland mera likt onda aningar och halvkvädna visor. Antydningar och misstankar präglar det bågnande stoffet, egentligen för omfattande för romanens 360 sidor. I själva verket finns det här material för en rejält tilltagen släktkrönika.

Titeln anspelar inte på den traditionella kärnfamiljen. Familjen består av två vänner från Korvfabriken, den principfasta och Stalin-dyrkande Vera och den självuppoffrande Ellen. Plus Veras dotter Sasja, omsider psykoanalytiker, och Ellens söner – döpta efter Bernadottes – Folke och Sigvard. Fäderna har funnits, men försvunnit ur fokus. Med tanke på att fäderna också var nära släkt med varandra ter det sig logiskt att ett lätt incestuöst triangeldrama utspelas mellan Sasja, Folke och Sigvard. Som man sår får man skörda.

Lejonparten av romanen utspelas på Söder i Stockholm. Kjell Johansson – född 1941, jämngammal med ”syskonen” – betar som en dokumentärfilmare av förvandlingarna från boxning och skinnpaj till basker och duffel, från hyresrätter till bostadsrätter, från fattigdom till rikedom. Det är skrivet med pondus och detaljkunskap, mycket njutbart. Men hur göra med rivaliteterna och de antydda förräderierna? De tre ”syskonen” ingår en pakt, vari sanningssökandet och sanningssägandet skall utgöra grundpelarna. Vera fick en gång i tiden sitta flera år på Långholmen för ledarskapet i en cell med syfte att ”införa en sovjetisk diktatur i Sverige”. I själva verket, skall det visa sig, är de judinnor på Veras sida. Johansson tränger ihop information på begränsad yta.

Som sagt en roman värd större utrymme, likaväl en läsvärd sådan. Man bör och kan inte ställa diagnos på romangestalter, ändå undrar man stillsamt över Sigvard. Som nattportier på ett hotell i Gamla Stan ägnar han avsevärd tid åt att spionera på brodern Folke, den alkoholiserade filmskaparen som bor hemma hos Ellen. Avundsjuka och svartsjuka präglar relationen mellan bröderna. Som hade Folke stulit allt, inte bara Sasja, från Sigvard.

Ibland minner Sigvard om en särskild sorts människotyp: hon eller i det här fallet han som inte kan skilja sanningslidelsen från sanningslidandet. Han som alltid har rätt, och nästan njuter av att bekräfta de världsliga nederlagen. Människan som tolkar utsagorna och konsten alltför bokstavligt, och under tiden glömmer bort att leva. En ofärdig roman, möjligen, konstant intressant.