Kultur o Nöje

Jonathan Eklund: …Jag tänker på mormor och Chris Cornell

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Soundgardens Chris Cornell tog livet av sig.
Foto:

Jag tänker på min mormor idag. På det där sista dygnet i hennes liv. På hur det egentligen var att vaka vid hennes sida, på hur det var att se livet rinna ur henne. Jag tänker på mormor och Chris Cornell.

Vi hade vetat länge att mormor skulle dö. Cancern hade spridit sig fort. Egentligen borde hon ha varit död för länge sen. Men från St Görans sjukhus i Stockholm kom hon i ambulans och firade jul med oss i Västerås. Hon var så svag, så svag. Hon var inne på sluttampen och till slut gick det att lösa en hospiceplats i Västerås. Då levde hon upp, då var hon inte alls lika inställd på att gå vidare. Hon ville vara med, hon var sugen på mat igen och hon ville känna vår hunds nos mot sina kalla händer.

Men döden kom såklart så småningom. Mamma hade frågat innan om vi barn ville vara med. Mina systrar hade tvekat, men något gjorde mig säker. Säker på att mormor inte skulle vara ensam, säker på att inte heller mamma skulle vara det och säker på att jag inte kunde vara självisk i det skrämmande. Så en dag i maj väckte mamma mig tidigt, jag var femton år gammal och skulle för första gången se en människa dö.

Mormor var rädd för döden. Hon var orolig under tiden vi var hos henne. Men hon hade alltid gillat musik, allra helst Gunnar Viklund. Vi hade tidigare köpt henne en liten bärbar blå CD-spelare och några skivor med hits från fyrtio- och femtiotalet. Allra helst lyssnade mormor på skivan helt dedikerad till Gunnar Viklund-klassiker. Jag minns att vi spelade den för henne under den sista dagen, om och om igen. Som jag minns det blev hon lugnare av att höra hans röst. Men jag minns också att det inte riktigt räckte.

Timmarna gick och mormor blev allt sämre. Slem bildades långt bak i hennes mun, hon fick svårt att andas och allt jag kunde tänka på var att jag inte ville hon skulle kväva sig själv till döds. Sjuksköterskor kom och gick. Jag och mamma turades om att hålla mormors händer, stryka hennes grånade hår. Någonstans i allt det här, i min mormors sista timmar i livet, kom Chris Cornell att finnas hos henne.

Jag har aldrig haft någon riktig relation till Soundgarden, aldrig varit ett fan av något av Chris Cornells band. Ändå är han en så vital del av mitt liv. För när mormors dödsångest skulle stillas och jag inte orkade viska ”såja” fler gånger då fanns bara Audioslave kvar. Jag ville att mormor skulle höra min röst, men jag hade ingenting mer att säga. Istället sjöng jag.

I was lost in the pages / Of a book full of death / Reading how we'll die alone / And if we're good, we'll lay to rest / Anywhere we want to go

Det enda jag kunde komma ihåg sjöng jag, om och om igen. Lågt, viskande i mormors öra strömmande Audioslave ur min mun. Jag vet inte varför jag mindes texten eller om den var passande att sjunga för en döende under dess sista timmar livet. Men jag minns det som att mormor blev lugnare av att jag sjöng. Och jag fortsatte.

In your house I long to be / Room by room patiently / I'll wait for you there / Like a stone / I'll wait for you there / Alone

Jag har ingen egentlig relation till Chris Cornells musik, men den har trots det hjälpt mig i mitt livs jobbigaste situation. Och jag vet att den hjälpte min mormor att lite lugnare ta steget vidare. Så tack Chris för hjälpen, tack för musiken och för att du fanns där när jag behövde dig som mest. Jag hoppas att du fått finna frid, på samma sätt som min mormor till slut gjorde.