Kultur o Nöje

Jensen om krigets fasor och spänning

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Carsten Jensen har djup kännedom om Afghanistan och är övertygande från första sidan till den sista. Foto: Isak Hoffmeyer

Fruktansvärt och spännande på samma gång. Carsten Jensen skriver övertygande om danska soldater i Afghanistan.

Den första stenen

Författare: Carsten Jensen

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Översättning: Fredrik Ekelund

Har jag läst en bok eller har jag precis spelat ett TV-spel? Känslan efter att ha läst danska storförfattaren Carsten Jensens nyöversatta roman ”Den första stenen” ligger nånstans däremellan.

Å ena sidan en mångbottnad, inkännande bok om krigets totala menlöshet.

Å andra sidan en rafflande pang-pang-historia med det högupplösta TV-spelets hela tiden eskalerande och uppskruvade tempo. Kulorna viner, explosionerna sänder chockvågor över sidorna, blodet sprutar.

En sån här genreblandning borde förstöra renomméet hos vilken respekterad romanförfattare som helst.

Men inte Jensen. Istället etablerar han med säker prosa den svårgripbara insikten att det inte finns något egentligt motsatsförhållande mellan krigets spänning och krigets fasor. Det är ett och samma.

Berättelsen om hur en pluton nybakade danska soldater successivt dras in i en mardrömslik resa in i krigets allra råaste grymheter är också en berättelse om hur konfliktens egentliga mening i Afghanistan helt lösts upp.

Efter 30 år av pågående strider rör det sig mer om evigt nya fronter mellan en myriad av intressen än ett egentligt land. En situation de olycksaliga danska soldaterna tvingas se på mycket närmare håll än de tänkt, när de rycks upp ur sin relativa trygghet på militärbasen Camp Price i Helmland-provinsen och genom en vindlande rad smått otroliga förvecklingar sätts i lokalbefolkningens skor.

I Den första stenens Afghanistan möter västerländsk naivitet en värdebefriad ödemark bortom godhet och ondska. Där det enda man kan vara säker på är att många kommer att dö en ond, bråd, död (den som inte står ut med att se romankaraktärer tas ur daga på brutala vis bör hålla sig undan).

Läsningen är fruktansvärd och adrenalinframkallande på samma gång. Kanske lite som kriget själv - beroende på ingångsvärden.

Jensen visar effektivt och utan att vara dömande hur den enskilde västerländske menige soldaten, fullastad med vapen, go-prokamera och matad med TV-spelsreferenser snarare förväntar sig en actionupplevelse än verklig fara.

Och hur det samtidigt, för civilbefolkningen, rör sig om en sorts uppgiven resignation inför ett brutalt helvete som pågått så länge att det är svårt att tro att landet eller dess befolkning någonsin kommer repa sig.

Men det kanske mest imponerande med boken är realismen. Jensen lyckas hålla ett fast grepp om trovärdigheten i denna smått otroliga historia från första till sista sida.

Det tar flera hundra sidors läsning innan jag, med viss besvikelse, inser att boken inte är en dokumentär utan resultatet av författarens millimeterprecisa research och djupa kännedom om landet.

Från sandkornen i automatkarbinerna, de detaljerade redogörelserna för de krångliga och sköra politiska spänningarna mellan krigsherrar, den afghanska officiella makten och Natomilitären och de nagelbitarläskiga mötena med beväpnade talibaner på en dammig bussresa i öknens mitt osar autenticiteten.

Den första stenens genreöverskridande krigsskildring är storslagen läsning. Den stora frågan är nu bara: När kommer tv-spelet?