Kultur o Nöje

INVSN träffar väldigt rätt, många gånger om

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Karin Grönroos är imponerad av INVSN:s nya skiva som låter bandet komma till sin rätt. Foto: Selma Grönlund

Ett atmosfäriskt mörker som matchar samtiden väl, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om INVSN:s nya album ”The beautiful stories”.

Artist: INVSN

Album: The beautiful stories

Bolag: Woah Dad!/BOR

Med nya, och gamla, medlemmar som Sara Almgren, Anders Stenberg och Christina ”Kicki” Karlsson sitter INVSN nu på ett strålande utgångsläge, sett till mängden scenerfarenhet samlad inom ett och samma band. Och då är inte ens frontande Dennis Lyxzén, mer känd för sina insatser i grupper som The (International) Noice Concpiracy och Refused, medräknad.

Nu, för första gången, känns det också mer relevant att utforska hela konstellationen på närmare håll. Om Lyxzén tidigare haft sin självklara, centrala plats så har fokus nu spillt över även på de övriga.

Som tydligast märks det genom att Lyxzéns sång puttats aningen bakåt i mixen, och dessutom genom att även Kicki Karlsson och Sara Almgren tagit plats bakom mikrofonerna.

Nytt upplägg, nytt sound, och på vissa sätt känns albumet ”The beautiful stories" nästan som ett andra debutalbum.

Förändringarna blir tydliga redan i en jämförelse med den självbetitlade föregångaren från 2013. Om denna hade sina musikaliska rötter i 70- och 80-talets industripunk så landar gruppen nu i mer drömska och svävande poppunklandskap.

Språket har också bytts ut till engelska, vilket ännu mer förstärker de luddiga kanterna och vida uttrycken.

Det är ett stilistiskt grepp som i vissa fall tar texterna längre från det direkt och specifikt politiska, men som ger mer utrymme åt stämningar och åt ett atmosfäriskt mörker som ändå matchar samtiden väl.

Även om punkinslagen fortfarande står intakta så är de spretiga och reverbförstärkta ljudbilderna paketerade i ett downtempo-format som också förstärker vibbarna av shoegaze och ambient. Och, mitt i alla dessa genrebeteckningar och ganska abstrakta beskrivningar så träffar ändå INVSN väldigt rätt.

När den skriande gitarren möter den morrande basen i den inledande och repetitiva Love’s like a drug, som senare kompletteras av skimrande melodier och detaljer, då träffar de väldigt rätt.

Samma sak när new wave-soundet effektivt vävs in i refrängen till I dreamt music, och när musiken smyger fram i verserna till The distance.

De träffar rätt, många gånger om. Även i valet att inte göra albumet mer omfattande än sju spår.

Och jag tänker att alla de där erfarenheterna som de samlat på sig tillsammans, äntligen har kommit till sin rätt.