Kultur o Nöje

Intelligent och svårsmält

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Laurent Lafitte spelar Patrick, granne till den framgångsrika spelföretagsledaren Michèle (Isabelle Huppert) i Paul Verhoevens "Elle". Foto: Sony Pictures
Foto:

Isabelle Huppert storspelar i den kontroversielle regissören Paul Verhoevens nya film ”Elle”. En obehaglig thriller om en våldtagen kvinna.

Elle

I rollerna: Isabelle Huppert

Regi: Paul Verhoeven

Filmmusiken markerar tydligt stämningen direkt under förtexterna. Eleganta, klassiskt ljudande toner som övergår i Hitchcock-influerade kompositioner av mystik och obehag. Ett förebådande av de motstridiga känslor filmen petar runt i likt öppna sår.

En liknande lek med tvetydigheter återkommer i filmens första ljud. Utan att se vad som händer hör vi ett glas krossas. En kvinna stönar högt. Kanske av välbehag? Sedan det omisskännliga ljudet av knytnävslag och vi förstår att något fruktansvärt håller på att hända.

Paul Verhoeven, den ibland missförstådda regissören bakom bland annat ”Starship troopers” och ”RoboCop”, är inte främmande för att kombinera sex och våld. Den holländske provokatören gjorde succé på 90-talet när han lät Sharon Stone spela mordmisstänkt ’femme fatale’ som särade på benen framför en samling svettiga snutar i den film noir-influerade erotiska thrillern ”Basic instinct”.

Den Guldpalmennominerade ”Elle” (efter Philippe Djians bok) innehåller förvisso mycket sex, men inte i syfte att vara erotisk. Inte heller bör den ses som ett drama om våldtäkt.

Inledningens brutala överfall fungerar mer som dramatisk motor. Startskottet på en intrikat händelseutveckling där den attackerade kvinnans liv avtäcks medan hon fortsätter sin vardag och samtidigt jagar den okända förövaren.

Isabelle Huppert blev tidigare i veckan belönad med en Golden Globe för sin tolkning av filmens huvudperson Michèle, en framgångsrik företagsledare inom datorspelsbranschen som ruvar på mörka hemligheter.

På ett briljant sätt förkroppsligar Huppert berättelsens kluvna känslor. Vacker, elegant, snygg – men med förmågan att blixtsnabbt skifta till osmakligt beräknande och psykopatiskt känslokall.

I vissa scener finns även ett stråk av mörk humor, som i den bisarra middagsbjudningen Michèle ordnar. Under den priviligierade ytan av champagne och snittar blottläggs mänskliga relationer i sin mest groteska form.

Berättelsen handlar också mycket om fasader, där själva verkligheten blir som en bricka i ett spel (symboliserat av Michèles arbete med att konstruera virtuella världar i syfte att skapa äkta känslor). Om hur vi gör våld på andra och oss själva genom makt, manipulation, svek och lögner.

”Elle” är en film som utmanar invanda föreställningar, lika intelligent som svårsmält. Samtidigt går den att placera utmed samma röda tråd som de flesta av Verhoevens filmer, som egentligen handlar om desperat saknad – efter äkta känslor, kärlek och tillfredsställelse.