Kultur o Nöje

Harry Styles låter starkt och tidlöst

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:Charles Sykes

Redan tidigt under repertoaren hittar Styles hem i ett 70-talsdoftande rocksound med drag av Rolling Stones, David Bowie och även John Lennon, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Harry Styles självbetitlade debutalbum.

Harry Styles

Album: Harry Styles

Bolag: SME

Harry Styles är mest känd för att ha varit en del av pojkbandet One Direction, ett av de verkligt stora unga grupperna på den här sidan 2010-talet. Men, så förra året avslöjades att han hade bestämt sig för att gå sin egen väg och fokusera på en solokarriär.

Med tanke på hur omhuldad Styles var i One Direction så har det dock talats förvånansvärt lite om den här nya satsningen. Först i mars började man dela med sig av små teasers och sedan i april kom slutligen den rockiga balladen och förstasingeln Sign of the times. Fast, å andra sidan så tar man igen andelen PR med råge nu i samband med själva releasen av albumet, något som exempelvis tar sig uttryck i att Styles medverkar i James Corden’s "Late late show” hela denna veckan ut.

Det känns alltså ganska enkelt att förutspå att en succé närmar sig med stora steg. Inte nog med att Harry Styles har en rejält omfattande och lojal publik sedan tidigare, mycket talar dessutom för att han nu kommer att nå fram till helt nya lyssnarskaror. Den här solodebuten innebär nämligen ensoundmässig kovändning jämfört med repertoaren han tidigare förknippas med. Utan att det för den delens skull känns som en underlig eller framtvingad utveckling.

Redan tidigt under repertoaren hittar Styles ett självklart hem i 70-talsdoftande arrangemang med drag av Rolling Stones, David Bowie och ibland även John Lennon. Som bäst blir det när han tillåter sig själv att omfamna ett stillsamt och melankoliskt uttryck, som till exempel i den inledande Meet me in the hallway. Även de avslutande Women och den avskalade From the dining table kan också räknas till den denna skara låtar, medan den tidigare och mer högljudda Kiwi är ett exempel på material som skakar om på ett mer direkt och bombastiskt sätt.

Mellan varven fastnar visserligen Styles i ett mellanläge som inte imponerar på riktigt samma sätt, och bland annat spår som Sweet creature känns överflödigas i låtlistan. Men hur man än vrider och vänder på situationen så är det tydligt att han följer upp karriären med ett oväntat starkt och tidlöst sound. Här anas respekt och visst känns det som att Harry Styles vill ge något tillbaka till musikkulturen som fostrat honom.