Kultur o Nöje

Extra eruptiv Elektra-opera

Kultur o Nöje ,
Sabine Hogrefe som Elektra ger med sin dramatiska sopran en överväldigande upplevelse.
Foto:

Göteborgsoperan bjuder på en djupdykning i själens hemligaste skrymslen. ”Elektra” uruppfördes 1909, och fick tydliga drag av dåtidens Freudfeber.

Elektra

Plats: Göteborgsoperan

Av: Richard Strauss

Regi: Stephen Langridge

Klytaimnestra: Katarina Karnéus, Elektra: Sabine Hogrefe, Chrysothemis: Carolina Sandgren, Aigisthos: Tomas Lind, Orestes: Daniel Hällström

Artikeln publicerades 6 februari 2017.

Strauss själv hamnade aldrig på Freuds soffa, därtill var han alltför stabil, men både i Salome och Elektra tog hans musik fasta på avgrunden i kvinnors psyke, enligt samtidens synsätt. I gott samförstånd med librettisten Hofmannstahl skildrar Strauss i ”Elektra” tre kvinnor som i denna uppsättning fullt ut sätts i fokus. De manliga partierna är korta och episodartade. Scenen är ljus med vita klätterväggar och ett trapphus som elegant kan öppnas och slutas allt eftersom där inne skall visas de grymmaste handlingar. Elektra, ensam och i självvalt spartanskt liv på gården till palatset i Mykene, har hon bara en sak i sina tankar – att hämnas mordet på fadern. Sabine Hogrefe ger med sin dramatiska sopran en överväldigande upplevelse av en kvinna som är sjukligt beroende av sin far. Hon får den drömskt längtansfulla musiken, såväl som den grymt planerande, att helt och fullt klinga genom hela föreställningen och genom alla de tonarter som Strauss exponerar.

Hennes mor Klytaimnestra, som dödat fadern, får sin sömnlösa och drogberoende tolkning av sopranen Katarina Karnéus. Till synes helt i freudianskt mardrömstillstånd av fruktan för sonens hämnd sjunger hon här övertygande och med full dramatik. En av operans starkaste scener är den där hon närmar sig Elektra med vänlighet för att få råd om hur hon skall bli kvitt sitt hysteriska tillstånd, och får till svar att det går bara genom att offra sitt eget liv. Ett grymt mor- och dotterförhållande får här sin ultimata uttolkning.

Elektras syster, Chrysothemis, som är ljusets barn, vill allra helst lämna hemmet. Hennes gestalt är motsatsen till Elektras personlighet och detta skildrar Carolina Sandgren med elegans. Hennes dramatiska sopran är inte lika högdramatisk som Elektras, men Strauss melodiska fantasier ger hon fullt utlopp för.

När så Orestes återkommer fullbordar han Elektras dröm om att mörda modern och hennes älskare.

Daniel Hällströms gestalt som mördare blir inte helt övertygande, men så är han ju härtill nödd och tvungen.

Den sparsmakade scenografin ger plats för dansarnas gestaltning av vad som kan liknas vid dramats ångestladdade stämning där man bokstavligt talat klättrar på väggarna. Den svartvita kostymeringen bryts av de tre kvinnornas dräkter, där Elektra först mot slutet tar på sig en vacker festklänning. Nu kan hon glädja sig åt att dådet är fullbordat.

Sist, men verkligen inte minst, måste orkesterns insatser hyllas. Den polytonala stil som Strauss här skriver i kräver sina uttolkare både på scen och i orkesterdike. Rikligt orkestrerad och tydligt markerande librettots eruptiva stämningar blir framförandet på Göteborgsscenen en extraordinär sammansmältning av orkester och sångare.