Kultur o Nöje

Ett fulländat skådespeleri

Kultur o Nöje ,
Marie Göranzon är lysande i Försökskaninerna på Dramaten.
Foto:
Foto:

Försökskaninerna av Marie-Louise Ekman är en pjäs som bärs av Marie Göranzon. Ett fulländat skådespeleri, menar BT:s Stefan Eklund.

Försökskaninerna

Av: Marie Louise Ekman

Regi, kostym och scenografi (tillsammans med Jan Lundberg): Marie Louise Ekman

I rollerna: Marie Göranzon, Örjan Ramberg m fl

Scen: Dramaten

Artikeln publicerades 10 maj 2017.

Marie Göranzon sitter i en rullstol ensam på scenen. Sakta rullar hon fram mot scenkanten. Hon är Modern, placerad på ett hem för dementa. Och hon är bitter.

Marie Göranzons inledande monolog är cynisk och elak och hon gör den perfekt, lågmält morrande, varierad och tonsäkert. I några starka ögonblick slår cynismen över i förtvivlan. Det är stor skådespelarkonst av en av våra skickligaste aktriser och efter den inledningen är hela föreställningen hemma.

Marie-Louise Ekmans ”Försökskaninerna” är den avslutande delen i en trilogi om hennes åldrande mamma. ”Gäckanden” (2006) och ”Dödspatrullen” (2014) var de första. ”Försökskaninerna” är en familjeskildring i en tradition som rymmer namn som Lars Norén och Eugene O’Neill. Men det är en kort föreställning – 90 minuter utan paus – och blir därmed mer skissartad.

Men smärtan finns där, liksom längtan efter försoning, efter ännu en stund med sina döda föräldrar.

Efter den inledande scenen på demenshemmet, där så småningom de två döttrarna dyker uppe – en av dem (Ellen Jelinek) uppenbart en gestaltning av Marie-Louise Ekman själv – flyttas vi tillbaka i tiden. Döttrarna är små, Modern mer kraftfull och Fadern försupen och otrogen.

Det är en nattsvart bild av ett äktenskap, där föräldrarna i sitt hatfulla spel säker stöd hos sina döttrar. Lojalitetskonflikten som uppstår hos barnen är obarmhärtigt skildrad och plågsam att se.

Fadern görs med stora gester av Örjan Ramberg, men det är ett fungerande porträtt av en man som aldrig kan leva upp till sin storvulna självbild. Han återvänder i slutet från de döda och försoningsscenen mellan honom och Modern är lika vacker som omöjlig.

Marie-Louise Ekmans regi är tydlig och effektiv, hennes scenbilder kongeniala. Vi får ett par överraskande sångnummer på vägen också, till välbekant smäktande musik av Benny Andersson.

Och till slut Marie Göranzon, ensam på scenen igen sätter hon en värdig punkt för en rollgestaltning som är fulländad.