Kultur o Nöje

Elise Karlsson: Klass

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Elise Karlsson.
Foto:

Ett hem med utsikt är status. Överallt. Utom möjligen i miljonprogramsområden. Elise Karlssons nya roman handlar om klass i vid bemärkelse.

Klass

Författare: Elise Karlsson

Förlag: Natur&Kultur

Nu menar jag inte så mycket utsikten från femte våningen på ett loftgångshus i Rinkeby som utsikten över världen när man reser ur sin egen klass – den kan försvåra istället för att upphöja. Den sociologiska vidvinkelblicken kan vara förvirrande.

Elise Karlssons nya roman handlar om klass i vid bemärkelse, och om att förstå sitt eget ursprung: ”Uppväxt är överlevnad. Först efteråt får man verktygen som inte längre behövs, men man använder dem. Vad skulle man annars göra?” Huvudpersonen Hélène har bott i miljonprogramsförorten sen hon föddes för några och tjugo år sen. Hon känner sig inte särskilt svensk, men har ingen självklar identitet i någon annan kultur heller. Hennes hemland heter just Rinkeby.

Som barn har hon visserligen snuddat vid den riktiga svenskheten när familjen besökt röda hus och tomter vid vatten som ägs av släktingar. Samtidigt ligger en bönematta hoprullad vid köksbordet, och pappan har ett annat efternamn än den blonda och blåögda Hélène, ett icke-svenskt klingande namn.

Föräldrarna går varje dag till sina jobb, och de har, trots sina förmodligen låga löner, lyckats ordna ett bosparkonto åt dottern. Hon kan alltså så småningom skaffa bostadsrätt i en annan förort. Dessutom pluggar hon litteraturvetenskap på universitetet. Kontrasten mot pojkvännen Rickard är ibland stor – han kommer från Brommamedelklassen.

Hélènes barndomsgeografi är bekant för mig. Precis som Hélène är jag uppväxt med ett skandinaviskt namn i blå linjens förorter runt Järvafältet och vet således allt om att leta småkryp i Igelbäcken och undvika fula gubbar i skumma skogsbryn. Miljögestaltningen är trovärdig, med en inifrånblick där orten eller ghettot inte bara är våld och misär, snarare trygghet, rentav kärlek. ”Klass” är nämligen en bok som handlar om kärlek – den kluvna kärleken till en hembygd men också den kluvna kärleken till barndomens lärare Mona.

Mona skriver på en roman om skolklassen som format gänget av Rinkebybarn. Hélène och klassens drottning Clarice vet redan innan romanen publicerats att den kommer att vara förljugen, skriven med en utifrånblick som tror sig vara initierad. Också de som faktiskt kommer från förorten har ofta en tendens att anpassa sig till omvärldens förväntningar och förmörka bilden. När Hélène får tag på manuset bestämmer hon sig för att göra som Kerstin Ekmans karaktärer i ”Grand final i skojarbranschen – som grå mus ska hon skriva ett hämndmanus där den karismatiska och dryga Clarice får vara ansiktet utåt. Men för att gestalta verkligheten måste hon också känna sig själv.

När Hélène stalkar sin gamla lärare och sina tidigare klasskamrater är det inte genom dagens sociala medier, utan via Lunarstorm. Politiskt befinner vi oss vid tiden för 9/11, ett avgörande datum för den främlingsfientlighet som idag har växt över alla breddar. Hélène är hårt politisk när hon iakttar hur skuldbeläggningen av rinkebyborna alltmer börjar handla om islam.

”Jag har sett sorg och skam och hat men var kommer fattigdomen ifrån? Inte ur islam. Hon som dog av en överdos på gräsplätten utanför Roz hus, inte av islam. Hon som hölls hemma efter klockan åtta, inte av islam. Han som blev nedhuggen av en galning en varm sommarkväll, inte av islam.” När Hélène försöker delta i en trivselborgarbrackig familjetillställning hemma hos Rickard med repliken ”De här gifflarna var verkligen utsökta, Viivi” föraktar hon sig själv och konstaterar att ”Det är härifrån fattigdomen kommer. Det här huset.” Hélène är ofta överraskande och roligt alienerad i sina lakoniska cynismer och igenkännbar i sina tillkortakommanden, men jag irriterar mig samtidigt på hennes charmlösa försök att passa in. Å andra sidan är just detta en klassaspekt. Att anstränga sig för att passera och manövrera en ny klasstillhörighet ger inte alltid utrymme för excentriska utspel. All kraft går åt till att hålla sig på banan. Och jag älskar Hélènes sammanbitna tankesarkasmer, som när hon går på party i Gula villan på universitetsområdet Frescati: ”Villan är full av humanister som alla funderar över hur man kan analysera förflyttningarna genom rummet med hjälp av Bourdieu.” Hennes uppsatsämne är också utflippat på ett behärskat sätt: ”Inälvsmat som motstånd mot melankoli hos Joyce.” Den som ser förbi klassresenärens hämning kan ofta upptäcka en lågmält skruvad, lite bitter humor. Det är i just den stämningen jag slår ihop boken – det känns en aning lättare att andas.

Fakta

Elise Karlsson

Författare och litteraturkritiker. Hon debuterade 2007 med romanen ”Fly”, som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris och har därefter givit ut två romaner till. Nu kommer hennes fjärde bok, "Klass".

Första mening: "Han ser inklippt ut där han sitter i kökssoffan, gyllene."

Visa mer...