Kultur o Nöje

Elena Ferrante håller mästarklass i kortroman

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Elena Ferrantes "Dagar av ensamhet" utspelar sig till stor del i en lägenhet på femte våningen i Turin. 2 bilder
Foto:FREDRIK SANDBERG/TT
Elena Ferrantes "Dagar av ensamhet" utspelar sig till stor del i en lägenhet på femte våningen i Turin.

Elena Ferrante visar mästarklass i nyöversatta kortromanen ”Dagar av ensamhet”. Diskbänksrealism möter stort drama i en alldeles omistlig bok, skriver Lena Kvist.

Dagar av ensamhet

Författare: Elena Ferrante

Förlag: Norstedts

Översättning: Barbro Andersson

Läsare som läst klart kvartetten och har Elena Ferrante-abstinens kan nu vara lugna. Norstedts ger ut ytterligare tre romaner i översättning från italienska av Barbro Andersson. De utgör en löst sammanhållen trilogi vid namn ”Chronache del mal d’amore”, (ungefär Krönika om dålig/olycklig kärlek.) Jag älskade Neapelkvartetten till sist men det var en arbetsseger. Jag läste den ofta med invändningar. Ibland tyckte jag att Elena Ferrante hade ägnat för många sidor åt oväsentligheter och blev långrandig i sitt beskrivande av vännerna Elenas och Lilas liv.

Jag visste inte det då, men det var exakt ”Dagar av ensamhet” jag väntade på. Exakt det här! Det här är en Ferrante i sitt esse, skarp, precis, en författare som tvingar läsaren att jäkta över sidorna febrilt för att få veta hur det ska gå.

Romanen skrevs 1999, det vill säga före Neapelkvartetten. Den utspelar sig på 90-talet och är råare och saltare i stilen, faktiskt ännu mer realistisk än kvartetten.

Huvudperson är Olga, en olycklig Anna Karenina i en lägenhet på femte våningen i Turin. Hon är 38 år, har två barn och är ofrivillig matte till en stor schäfer som hennes man Mario skaffade. Mario har just lämnat henne för en mycket ung kvinna.

Det är oklart hur mycket Olga egentligen har älskat Mario. Mest är hon bara rasande. Han har lämnat henne för en påstådd livskris, när sanningen var att han hade blivit förälskad i en tonåring.

Olga tittar på sin kropp och sitt ansikte i spegeln. Och hon rannsakar sitt liv. Hon är en misslyckad författare, dålig mamma, frånvarande väninna och en riktigt, riktigt usel matte. Allt är sant, förstår läsaren.

Romanen är en sorts kammarspel som utspelar sig nästan helt och hållet i Olgas lägenhet. Det är inte alls vackert, Olga försöker till exempel övertala barnen att locka sin pappa tillbaka genom att skuldbelägga honom. Lägenheten förfaller, själv går hon i en depression.

Att Elena Ferrante lyckas få mig som läsare så engagerad i Olgas liv är mästerligt.

Hon har skapat en verklig bladvändare, där jag ligger vaken och läser för att jag måste, måste få veta hur det ska gå för Olga. Ska hon få Mario tillbaka när han tröttnat på sin unga kvinna? Villl hon det? Ska hon närma sig den irriterande medelålders grannen? Ska hon börja skriva igen? Ska sonens magsjuka ge med sig? Hur ska räkningarna betalas? Ska hon för alltid förstöra relationen till den lilla sjuåriga dottern? Och hur ska det egentligen gå med den nya blanka säkerhetsdörren med horisontella och vertikala lås som måste hanteras så känsligt?

”Dagar av ensamhet” är nästan diskbänksrealism i sina beskrivningar av moderskapet och förtvivlan. Men mest är den ett skickligt sammansatt stort drama. Vartenda ord är betydelsefullt (även om jag ibland hakar upp mig på lite sökta metaforer.) Trots de få sidorna (189, små) har Elena Ferrante skapat en verkligt helgjuten romanperson i Olga, en människa att minnas länge.