Kultur o Nöje

Debutanterna mötte elever på Bäckäng

Kultur o Nöje ,

Torsdag kväll delas BT:s Debutantpris ut på Borås stadsteater. Men redan torsdag middag innan prisgalan fick Bäckängskolans elever träffa de fem nominerade till BT:s Debutantpris. Här kommer ett urval av deras frågor.

Artikeln publicerades 9 februari 2017.

Foto:
Elis Burrau, som skrivit "Och vi fortsatte att göra någonting rörande" Hur kommer det sig att du började skriva poesi? – När jag var liten älskade jag att läsa, sedan blev jag äldre och trodde att jag ville bli en journalist tills jag började journalistskolan. Då insåg jag att jag inte tyckte om språkreglerna utan ville ha den språkfrihet som finns i poesin. Hur bestämde du uppbyggnaden av boken? – När jag skrev var allt spretigt, bara en massa text i ett worddokument. Sedan skulle jag pussla ihop allt till bokens ordning och portionera ut det jag ville använda, det tog väldigt lång tid. Men egentligen finns det inte någon speciellt ordning utan man kan läsa boken baklänges om man vill. Jag ser boken som cirkulär. Hur kom titeln fram? – Det var faktiskt genom Facebook. Jag använde en generator som slängde ihop en mening utav inlägg jag skrivit och det var så titeln kom fram
Foto:

Tone Schunnesson, "Tripprrapporter" Är du nervös inför kvällen? –Nja, jag tror att Thom kommer vinna och det har jag trott hela tiden. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle bli nominerad så vad som än händer är det en vinst att bara få vara här. Men nu är jag faktiskt lite nervös för att jag har bjudit in en kille som jag gillar till galan. Hur vågar du publicera något som du jobbat så hårt på? – Om man vill skriva så måste man våga och jag har velat skriva ända sedan jag var liten. Visst känns det ibland pinsamt när man får en dålig recension men de bra recensionerna man får överväger det. Jag är dock väldigt rädd för att folk ska tro att det är en självbiografi för huvudkaraktären är vidrig. Vad är bokens budskap? – Jag ville inte ha något budskap så jag tänkte väldigt lite på det. Jag är mer intresserad av att lägga en stämning än en handling.

Foto:
Andreas Lundberg, "Storm i den pelare som bär" Hur gick det till när ni bestämde omslaget? – Jag bestämde, men jag fick pusha för bilden det blev. Förläggaren ville ha en sjukhussäng, men jag är nöjd med att det blev den här i stället. Sjukhussängen hade gett en helt annan känsla. Vi fick köpa loss rättigheterna till bilden från ett museum, det kostade ungefär 3000 kronor. Har du bestämt vad du ska läsa i kväll under prisutdelningen? – Det är svårt, jag har tittat på flera stycken. Jag funderar på sida 16, när Iris har fått sin ICT-behandling och det inte finns något annat sätt att kommunicera än genom de här barbariska namnen på mediciner. Jag funderar också på sida 73, när jag får besök av min fru och mina barn. Ditt språk är väldigt vackert för att det är så hårt och korthugget. – Ja, de korta meningarna har ju med depressionen att göra, man blir karg och fåordig. Jag får bli inlagd igen och skriva mer, haha.
Foto:
Thom Lundberg, "För vad sorg och smärta Hur började arbetet med boken? –Jag skrev som ett sätt att komma ur en depression. Sen jobbade jag åtta månader på att få mina föräldrar att låta mig publicera boken. De ville först att jag skulle skriva om samer eller något annat folkslag. Fanns det någon redaktör som ville att du skulle ändra saker? –Ja, och hon var fantastisk. Vi gick igenom sida för sida och hon kunde säga saker som "på sida 32 och 112 används samma ord, det blir en upprepning". Saker som är omöjliga att se själv. Jag tog bort många verb som först var skrivna på romani och fick återintroducera dem långsammare, ett i taget. Några recensenter önskade en ordlista ändå. Men detta var en bok för vårt folk, vi har alltid fått stå tillbaka och jag ville att vårt språk skulle lyftas fram. Titeln, var den självklar från början? –Nej, jag bestämde den sist. Det är en sång från vår folkgrupp, alla tror att deras mormor har skrivit den, haha. Det är svårt med titlar, de låter lätt ostiga, men jag tycker det här blev bra.
Foto:
Marit Furn, "Skuggan" Har du något gemensamt med någon av karaktärerna i boken? – Ja, med alla. Den här envisheten som många av dem har, den har jag också. Det syns i skrivandet, jag har skrivit och skrivit i fem år men aldrig vetat om det skulle leda någonstans. Som en olycklig förälskelse som man aldrig ger upp på. Vissa karaktärer är också impulsiva, rationella eller extravaganta. Jag har lite av varje. Har du hittat på miljöerna i boken? – Nja, det finns lite bilder av var de här husen låg och de flesta ligger fortfarande kvar. De har inte rivits och blivit höghus än. Så jag åkte till Paris och gick runt i bland dem, men precis innan jag åkte hem rev de ett av hotellen. Det kändes symboliskt. Som att jag hann precis i tid. Blir nästa projekt lika researchtungt? – Nej. Till att börja med blir det mer koncentrerat jobb nu, jag behöver förhoppningsvis inte jobba med annat samtidigt. Dessutom är researchen lättare, det kommer finnas viss fakta som ska vara rätt men i övrigt är det friare. Mer fiktion, mer action. Och jagperspektivet är inte kvar, det här blir en hon i tredje person. Jag vill göra något helt nytt som inte ska kopplas ihop med det jag skrivit innan.